brewster

Allt har inte bara varit pre-påsk och familjeliv i Eskilstuna. Jag har även hunnit med att åka upp till Stockholm i veckan en snabbis för att träffa Daniel och gå på Pet Sounds.

Att släppa in mig på Pet Sounds måste vara lite som att släppa in en bulimiker på ett konditori. Jag dreglar över skivdiskarna, bokstavligt talat. Visst, jag älskar Bengans, som är lite större, lite billigare- men också en hel del svennigare. Pet Sounds har de där lite mer svåråtkomliga sakerna. Där Bengans tar in Markoolio och Marie Lindberg, har Pet Sounds istället valt att importera något obskyrt band från Alaska som spelar den ruffigaste Americana du någonsin hört. Visst, jag har själv hopplös koll och skulle inte köpa Pet Sounds obskyra Americana i första taget, men det är ambitionerna jag applåderar. Bokavdelningen! DVD-avdelningen! Vinylhörnan!

Jag fingrade långt och länge på soundtracket till La Planète Sauvage, som jag hittade i en av vinylbackarna, men kom hem utan det. Behöver jag egentligen ännu mer snygga vinylskivor som jag egentligen aldrig lyssnar på?

Istället köpte jag med mig nyutgåvan av Rachel Sweets Fool Around. Apropå snygga vinylskivor jag aldrig lyssnar på har jag den redan som Picture Disc och på vit vinyl, men det här är första gången på cd. Skivan är lika bra som alltid, även om jag tycker man kunde kostat på sig fler extraspår och snyggare booklet. Var en ynka liten hundraordstext av någon musikjournalist det enda de kunde uppbringa? Är det remastrad nyutgåva ska den väl också vara påkostad och snygg, kan man tycka. Picture disc:en är fortfarande långt snyggare.

Kom också hem från Pet Sounds med Talking Heads Talking Heads 77 och Fear of Music. Det här var musik jag lyssnade mycket på i övergången från högstadiet till gymnasiet, och jag borde naturligtvis köpt in dem på cd för länge sedan. Nej, inte av nostalgiska skäl, utanför att jag fortfarande innerligt älskar mycket av musiken på de här plattorna, även om jag inte lyssnat på dem i sin helhet på säkert tio år. Och skivorna låter lika bra i min cd-spelare idag som de gjorde på min vinylspelare i mitt pojkrum. Jag fascineras fortfarande mest av texterna, att många av dem, exempelvis Air och Heaven, kan låta lika relevanta och talande i en femtonårings öron som i en trettioårings. Andra texter kan jag se helt nya saker i idag, som jag inte kunde se då.

Sedan hade jag en lång diskussion med Daniel angående tycke och smak, om huruvida den förändras i takt med att man själv förändras som människa, hittar nya vägar eller i vissa fall kanske musiklyssnandet stagnerar. Och jag vet inte om jag ska vara stolt eller oroad över att den musik som fortfarande berör mig och fascinerar mig mest är samma musik som gjorde det när jag var femton. Har jag inte kommit länge än så? Jag antar att vissa saker aldrig förändras.