brewster

Jag och mina principer. Jag borde ju egentligen bojkotta Metro, likt jag bojkottar alla de övriga gratistidningar som sprids på Göteborgs gator. Hur länge ska de få hållas egentligen- jag trodde de skulle självdö, men icke. De lever och frodas, omkringblåsande i isande vinterilar i Brunnsparken varje eftermiddag, nertrampande, nedsmutsade men inte nere för räkning. 

Jag har ju nu, som jag alltid ska skylta med, morgontidning hemma. (Se på mig- jag ÄR intellektuell! Jag behöver iallafall intala mig själv det.) Men någonting måste jag ju ha att göra på den stentrista, entimmeslånga spårvagnsresan till jobbet, så jag tar snällt en blaska från en av de fem tidningsutdelare jag möter på väg ner till Kortedala torg. jag bläddrar igenom den, noterar sömnigt vad som ska anses vara viktigt av denna högkvalitativa blaska, och låter den sedan joina sina gratistidningsvänner i uppsamlarna i fören på vagnen.

Igår rapporterade exempelvis Metro att genomsnittssvensken flyttar tio gånger under sin livstid. Kanske borde jag känna mig gammal nu, men jag har redan gjort de tio flyttarna och fler därtill under mitt trettioåriga liv. Har inte alla i min ålder det? Är detta en löpsedelsnyhet? I Metros värld verkar det så.

Det mest underhållande är ändå Claes Åkesson- eller Claes Runheim som han numera heter, som efter att ha varit något slags sportjournalist på dekis nu återkommit som metrokrönikör/Morrisseyimitatör. Det var väl egentligen enbart en tidsfråga innan Mozfrillan skulle göra sin comeback, och med ens har också Metro ett existensberättigande i min värld. Claes och Metro förgyller min morgon. Så, nu var det sagt.