brewster

När jag för nästan fem år sedan började min närvaro på internetcommunityt Qruiser hade jag ett troligt scenario framför mig. Jag trodde att jag inom en inte alltför snar framtid skulle få meddelanden från människor som passerat mitt liv, gamla bekanta, fiender och vänner, grannar, klasskamrater och dagisfröknar, lumparpolare - ja, massor av homo- eller bisexuella människor jag träffat under min uppväxt, aldrig kommit ut inför,  och som nu antingen skulle förundras: "Du? Brewster? Jag kunde ALDRIG tro att du var homo" eller bekräfta: "Åh, Brewster, jag visste väl alltid att du var pugga!"

Men de där meddelandena kom aldrig. Jag verkar aldrig ha träffat på homosexuella utanför min snäva homokrets. Konstigt, jag trodde det var därför så gott som hälften av alla qruiseranvändare väljer att inte visa sitt ansikte på sin sida. Man blir igenkänd, utpekad som homo, av alla de där människorna som kryllar på qruiser och kan känna igen dig; flickvännen, snabbköpskassörskan, fabrodern. Det måste ju ske hela tiden. För alla utom mig...

...förrän häromdagen. Det hände också mig. En bekant till en bekant kände igen mig från tio år tillbaka. Tydligen är det inte så stor skillnad på Brewster då och Brewster nu. Han blev inte förvånad, han visste ju redan då. Och jag visste också. Så vi träffades, käkade på Mother India, snackade om gemensamma bekanta, tiden i Karlstad, hur allt var för tio år sedan.

Och jag fick den där återblicken av hur det var att vara nästan utkommen homosexuell artonåring. Äntligen. Nu kan ansiktsbilden tas ner från qruiser, igenkännanden och bekräftelse är inte längre nödvändigt.