brewster

Roger har träffat Armistead Maupin i Amsterdam. Det har inte jag gjort, men tänkte blogga om det ändå. Ni förstår, jag kunde ha träffat Armistead (för givetvis är vi på förnamnsnivå med varandra) under min resa till London.

Micke och jag har en egen liten bögboklåda i London. Den heter Gay's the word, och ja, man kan väl inte kalla oss stammisar där, men vi passerar den varje gång vi promenerar från Russell Square in till centrala stan och om inte annat så kastar jag alltid en blick mot fönsterskyltningen för att känna mig ajour med vad som händer i litterära queerkretsar. Well, tydligen skulle Armistead signera böcker på Gay's the word just under den tidsperiod jag och Micke befann mig i London! Nåja, lyckan blev kortlivad eftersom besöket ställdes in på grund av flygtrubbel och jag hann lämna Storbritannien före det daturmet signeringen flyttats till. Som plåster på såren fick jag sex stycken gratisvykort med Tales of the City-motiv... och jag menar, vad skulle jag och Armistead ändå ha att prata om!?

Jag läste hela Tales of the City-serien när jag var runt tjugo, och jag tyckte mycket om iallafall de två första böckerna och i viss mån betydde de en del för den rätt nyutkomne bög jag var då. Ingen har väl någonsin kallat dem för stor litteratur, men de är fasligt underhållande, och framför allt är de späckade med tidstypiska referenser som gör allt så mycket mer intressant. Kanske medvetet från författarens sida. Queerhistoria i tantsnuskformat.

Nu har jag läst ut den nya boken i serien, Michael Tolliver lives. Det är, likt det nya avsnittet av This Life som spelades in häromåret, med blandade känslor jag tar mig igenom boken. Visst är det underbart att återse sina gamla vänner- för även om boken kretsar kring Michael och i viss mån även Anna Madrigal, så knyts en hel del lösa trådar ihop och man får veta vad som egentligen hände med Brian, MaryAnn, Mona Ramsey och alla andra. Det får mig att mysa. Men den där sjuttio/tidiga åttiotalscharmen har gått förlorad, och de samtidstypiska detaljerna som finns med- bloggar, sexträffar på internet, SMS- känns rätt ointressanta. Jag gillade den daterade sjuttiotalscharmen från de gamla böckerna betydligt mer än den nya bokens samtidsskildring. Hursomhelst känns Michael Tolliver lives mer som en avrundning av serien, ett bokslut, och jag tror och hoppas att Armistead Maupin låter sina karaktärer leva sina egna liv nu.

Bye, bye, Michael Tolliver, Have a nice life.