Accidents will happen

På fredagens löprunda hann jag med drygt en kilometers jogging innan det small till i ryggen, jag tog några stapplande steg framåt och jag segnade ner på marken. Smärtan! Smärtan! I ryggslutet stack det till så oerhört, och när jag försökte resa mig upp blev det mångdubbelt värre.

Jag är inte van vid att ha ont. Visst, jag har brytit både handen och nyckelbenet i unga år, men detta var värre än någonting jag känt tidigare. Jag förökte resa mig gång på gpng, men efter fyra, fem lönlösa försök gav jag upp. Kanske det skulle gå över. Allt ont brukar väl göra det? Så jag låg kvar.... och låg kvar, och låg. En hundralapp dök upp från ingenstans, kom blåsande mot mig och lade sig ett par retfulla meter bort. Jag försökte sträcka mig mot den, men kunde inte... riktigt... nå den. Var det jag som inbillade mig, eller låg sedeln där och hånskrattade åt mig?

Till slut kom ett ungt par med barnvagn fram, frågade om hur det var med mig och försökte hjälpa mig upp, utan att lyckas. En ambulans ringdes, jag lades upp på bår, folk omkring stirrade (drama!) och jag kördes in till Mölndals Sjukhus. Jag kände mig extremt fånig eftersom jag inbillade mig att det inte var mågon fara med mig, smärtan skulle ju gå över när som helst. Varje gång jag försökte vrida mig blev jag dock plågsamt medveten om att allt det onda satt kvar i kroppen.

Väl inkörd på akuten fick jag ligga på min brits och vänta i korridoren. I timmar, såklart. Rå realism a la Cityakuten, beblandat med sexig glamour a la Grey's Anatomy, eftersom doktor som sedemera undersökte mig var en het hunk. Jag vet inte om jag skulle känna mig mer bekväm med en jovialisk, medelålders kvinna, än en ung, het karl, men jag vet inte när jag hade en mans händer innanför min t-shirt och mina shorts senast, så jag ska inte klaga. Doktorn konstaterade att jag hade i bästa fall råkat ut förkraftig ryggskott, i värsta fall diskbråck. Han gav mig smärtstillande och droger en masse innan han hjälpte mig på fötter och glatt skickade hem mig med nattspårvagnen. Och jag överlevde hela vägen hem, även om det måste tagit mig en halvtimme att rätt groggy ledas ut ur sjukhuset. Jag kunde iallafall kissa i toaletthandfatet dessförinnan.

Så nu ligger jag hemma, invaliserad och ömklig. Jag äter glass, knaprar smärtstillande och sitter på balkongen och tittar på alla unga, friska, vackra, glada människor som går därutanför. Och här sitter jag, ensam och svettig- Jag behöver en personlig assistent, men alla har typ åkt och badat. Damn you!

Vad som hände med hundralappen? En tjej i femårsåldern plockade glatt upp den och skuttade vidare. Visst, hon förtjänade den säkert bättre än jag, men jag hade kunnat behöva litet plåster på såren just nu.


Kommentarer
Postat av: Teo

stackare...this is why i don't do work out.
hoppas du mår bättre..

Postat av: Brewster

Ja, nu är det slut. Jag kommer gå tillbaka till mitt gamla slöfocksliv, permanently.

2007-06-10 @ 22:00:32
URL: http://brewster.blogg.se
Postat av: Teo

haha, det gör du helt rätt i!

2007-06-10 @ 22:05:53
URL: http://tokidor.blogspot.com/
Postat av: mattias

men shit vilken grej! alltså - sport ÄR ju livsfarligt. på riktigt.
krya på dig.

2007-06-11 @ 00:13:38
URL: http://upsdowns1.blogspot.com
Postat av: Tova

Tja martin! fan vad nice att du äntligen installerat dig i majorna :) vi måste ta en öl nångång! som blivande sjuksköterska kan jag bara rekommendera vila å din ryggs vägnar... hoppas du e på banan igen snart! kramen

2007-06-23 @ 23:08:14
Postat av: Brewster

eh, jo, men det är inte så lätt att vila när man har en flytt att ta hand om, Tova. Ser hur som helst fram emot många förfester i Majorna!

2007-06-25 @ 12:27:28
URL: http://brewster.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback