brewster

Alla prov är rättade, betygen är satta, kuverten omsorgsfullt igenklistrade. Nu återstår bara brännbollsmatch i Slottsskogen, en snabbt avklarad avslutning, och en veckas "fortbildning", vilket mest innebär att vi ska städa våra skrivbord på lärarrummen och lära oss ordbehandla i Word - högre än så brukar ribban aldrig läggas. Ovch sedan är terminen slut, hallelujah.

Och så, icke att förglömma, den årliga avslutningsfesten. Då ska det supas, ätas, samtalas och knytas djupare band lärarkollegiet emellan. De två tidigare år jag jobbat på min arbetsplats har jag helt bojkottat festen. Jag är så dålig på samkväm. Jag orkar inte. Det har krockat med America's Next Top Model. Men i år hade jag faktiskt funderingar på att gå, av ren nyfikenhet på vad som egentligen skedde under dessa fester- ända till jag fick veta att det har det börjat planeras för en alternativ jobbfest. En utbrytargrupp har startats, som jobbar i det tysta med sin egna fest. För gud förbjude att någon annan skulle få reda på vad som sker i lönndom. Och på något underligt sätt har jag hamnat mitt i denna utbrytargrupp.

Jag tänker tillbaka på gymnasiet, då jag och min umgängeskrets hade en alternativ bal i protest till det uppblåsta och, framför allt, svindyra arrangemanget som min gymnasieskola arrangerade på Karlstads stadshotell. Så här i efterhand kan jag inte riktigt minnas om syftet var att protestera, spara pengar, eller bara vara udda och alternativa. Men kul hade vi, om vi nu var femton, eller mer, eller mindre, på festen.

Funderar varför jag alltid dras till utbrytargrupper. Eller kanske har det alltid varit så att det är de motsträviga som dragits till mig.Och om det där med att alltid visa vänstersida verkligen kommer försvinna med åldern eller om det är något som kommer hänga i till döddagar.