I know it's over
Jag kanske inte kom, sprang och segrade, men jag slog iallafall Lotta Engberg.
Halvmaraton var en helt ny upplevelse. Solen strålade över mig och mina bröder när vi ställde upp oss vid Slottsskogsvallen på lördagseftermiddagen. Tidningarna skulle säkerligen kalla det folkfest, jag tycker det mest är jobbigt när fan och hans moster ska trängas på små ytor. Påfallande ofta finns det många barnvagnar på samma trånga ytor. Och igår, vart man än vände sig, trängdes det män i femtioårsåldern med tajts. Några kvinnor i tajts också, vilket är nästan lika illa. Jag kände mig inte riktigt hemma, men anpassade mitt beteende till kluingan runtom mig. Jag stod och joggade på stället, spottade på lyktstolpar och stretchade mot staket, precis som alla andra gjorde. Jag lär mig fort, och igår, för en enda dag, skulle jag uppföra mig som en riktig långdistanslöpare.
Startskottet gick, folk började springa, annat folk vid sidan av klappade händerna. Jag joggade lugnt genom Slottsskogen, tittade på pingvinerna, kollade runt lite i mina framtida bostadskvarter i Majorna, beundrade utsikten från Älvsborgsbron. Faktum är att jag det fram till Frihamnen var en rätt behaglig utflykt. Men sedan kom de tajtsbeklädda farbröderna och tanterna likt stoppklossar farande mot mig, och sista fem kilometerna kändes mer som en mil på grund av all det besvär jag hade när jag försökte kryssa mig genom folkfesten, vada genom en tjock gröt av bortslängda tvättsvampar och nedsmälta vattenmuggar.
Men i mål kom jag, med tunga ben och en Karin Boye-prydd medalj. Jag är inte bara sportig, utan också litterär. Det är vägen som är mödan värd, etc. Men målen gav också en viss tillfredsställselse. Jag klarade mitt tidsmål och jag kom före min yngre bror. Alla är nöjda och glada, och jag kan nu dra mig tillbaka från min karriär som halvmaratonlöpare.
En sak återstår emellertid: att ta igen alla den kalorierna jag gått miste om de senaste månaderna, i form av sprit, läsk, glass, chips och bakverk. Asketliv no more, nu är det dags att ta tillbaka all den njutning som gått förlorad.
Halvmaraton var en helt ny upplevelse. Solen strålade över mig och mina bröder när vi ställde upp oss vid Slottsskogsvallen på lördagseftermiddagen. Tidningarna skulle säkerligen kalla det folkfest, jag tycker det mest är jobbigt när fan och hans moster ska trängas på små ytor. Påfallande ofta finns det många barnvagnar på samma trånga ytor. Och igår, vart man än vände sig, trängdes det män i femtioårsåldern med tajts. Några kvinnor i tajts också, vilket är nästan lika illa. Jag kände mig inte riktigt hemma, men anpassade mitt beteende till kluingan runtom mig. Jag stod och joggade på stället, spottade på lyktstolpar och stretchade mot staket, precis som alla andra gjorde. Jag lär mig fort, och igår, för en enda dag, skulle jag uppföra mig som en riktig långdistanslöpare.
Startskottet gick, folk började springa, annat folk vid sidan av klappade händerna. Jag joggade lugnt genom Slottsskogen, tittade på pingvinerna, kollade runt lite i mina framtida bostadskvarter i Majorna, beundrade utsikten från Älvsborgsbron. Faktum är att jag det fram till Frihamnen var en rätt behaglig utflykt. Men sedan kom de tajtsbeklädda farbröderna och tanterna likt stoppklossar farande mot mig, och sista fem kilometerna kändes mer som en mil på grund av all det besvär jag hade när jag försökte kryssa mig genom folkfesten, vada genom en tjock gröt av bortslängda tvättsvampar och nedsmälta vattenmuggar.
Men i mål kom jag, med tunga ben och en Karin Boye-prydd medalj. Jag är inte bara sportig, utan också litterär. Det är vägen som är mödan värd, etc. Men målen gav också en viss tillfredsställselse. Jag klarade mitt tidsmål och jag kom före min yngre bror. Alla är nöjda och glada, och jag kan nu dra mig tillbaka från min karriär som halvmaratonlöpare.
En sak återstår emellertid: att ta igen alla den kalorierna jag gått miste om de senaste månaderna, i form av sprit, läsk, glass, chips och bakverk. Asketliv no more, nu är det dags att ta tillbaka all den njutning som gått förlorad.
Kommentarer
Postat av: Micke
Det där första skiter jag mest i. Men sen blev jag så glad när jag läste det där sista. Ser framför mig en bra sommar. Du är välkommen till Stockholm!
Postat av: Brewster
Idag har jag ätit pizza med bearnaisesås, gräddtårta och päronglass. Så du kan vara lugn- maggen är på väg tillbaka!
Trackback