School is in at last!
Varje år skickar jag in mina ansökningspapper till VHS. Jag tror inte på allvar att jag kommer sluta jobbet och gå tillbaka till skolbänken, men jag lockas ändå av tanken. Jag har fortfarande nöjligheterna kvar, och jag inbillar mig själv att jag fortfarande skulle klarar av att leva riktigt studentliv med allt var det innebär- att leva på 7000 kronor i månaden. Att tillbringa femtio procent av min vakna tid på ett stammisfik. Att tillbringa resten av min vakna tid framför natteve, med böckerna uppslagna men relativt olästa framför mig.
Det finns så mycket jag vill läsa som jag aldrig pluggat: latin! Det finns ännu mer jag har läst, men vill läsa ännu mer av: psykologi, filmvetenskap, genuskunskap, lingvistik. Ibland får jag till och med ryck och föreställer mig att jag ska läsa någonting som egentligen inte alls är min kopp te: matematik!
Jag vill läsa! Jag vill veta mer! Jag vill utmana mig själv, göra tentor och inlämningsuppgifter; jag vill sitta på seminarium och ordbajsa med kurskamrater. Jag vill rulla med ögonen när någon säger någonting fullständigt idiotiskt, och jag vill återbilda min gamla studiegrupp och sitta uppe hela nätterna och råplugga med kaffe och druvsocker som energireserver.
Nu jobbar jag. Och visst, jag läser böcker, lär mig nya saker, bedriver självstudier så gott jag kan. Men det blir ändå aldrig samma sak. Jag behöver tentorna, utmaningarna och inlämningsuppgifterna. Ja, aldrig samma sak förutom en gång per år, då vi har fortbildningsvecka under hösten. I år har jag varit lika oäventyrlig som vanligt, och valt typsikt Brewsterska kurser som "Genusvetenskap" och "Sex på film". Men det känns ändå spännande och nytt. Det riktigt kryper i mina fingrar när jag vet att nu i oktober kommer jag återigen få chansen att sätta mig längst bak i lektionssalen, tissla och tassla med bänkkamraten och skriva ner små citat ur veckans favoritlåtar i marginalen av pappret framför mig. Ah, bliss!
Det finns så mycket jag vill läsa som jag aldrig pluggat: latin! Det finns ännu mer jag har läst, men vill läsa ännu mer av: psykologi, filmvetenskap, genuskunskap, lingvistik. Ibland får jag till och med ryck och föreställer mig att jag ska läsa någonting som egentligen inte alls är min kopp te: matematik!
Jag vill läsa! Jag vill veta mer! Jag vill utmana mig själv, göra tentor och inlämningsuppgifter; jag vill sitta på seminarium och ordbajsa med kurskamrater. Jag vill rulla med ögonen när någon säger någonting fullständigt idiotiskt, och jag vill återbilda min gamla studiegrupp och sitta uppe hela nätterna och råplugga med kaffe och druvsocker som energireserver.
Nu jobbar jag. Och visst, jag läser böcker, lär mig nya saker, bedriver självstudier så gott jag kan. Men det blir ändå aldrig samma sak. Jag behöver tentorna, utmaningarna och inlämningsuppgifterna. Ja, aldrig samma sak förutom en gång per år, då vi har fortbildningsvecka under hösten. I år har jag varit lika oäventyrlig som vanligt, och valt typsikt Brewsterska kurser som "Genusvetenskap" och "Sex på film". Men det känns ändå spännande och nytt. Det riktigt kryper i mina fingrar när jag vet att nu i oktober kommer jag återigen få chansen att sätta mig längst bak i lektionssalen, tissla och tassla med bänkkamraten och skriva ner små citat ur veckans favoritlåtar i marginalen av pappret framför mig. Ah, bliss!
Kommentarer
Postat av: Annchen
Jag blir imponerad av de starka människor som klarar av att lära sig saker på egen hand, verkligen gå in djupt för att läsa kurslitteratur på biblioteket och plugga som om de skulle ha prov på det, men inte ha det. Du får be någon förhöra dig så kanske det går bättre. Jag läste latin på gymnasiet, och även om det är nyttigt på flera sätt så gör det mig på många andra sätt mest frustrerad. Att se något på latin nu gör att det känns som jag borde förstå det utan att göra det. Det handlar om grammatik i kubik. Salve! /Anna (som surfar runt lite på måfå i bloggarnas värld)
Trackback