brewster

Jag var ytterst nära att göra en Britney i fredags. Jag kom hem från jobbet, trött och sliten om ändå glad över nytt sportlov, ställde mig framör badrumsspegeln och greppade så när hårtrimmern. Nu sansade jag mig efter några minuters sinnesförvirring, och det blev saxen istället. Det gjorde inte förändringen speciellt drastiskt, men jag kände ändå att hårstrå för hårstrå försvann lite av den gamla, vintertrötta, Brewster. Det känns ju rätt trött att det mest radikala man kan göra i sitt liv är att klippa sig, men det var någonting iallafall. Kanske en början på någonting nytt, kanske bara en suck.



Jag har två stycken återkommande drömmar. Den ena, mest frekvent återkommande ska jag berätta mer om när jag känner mig mer självutlämnande än just ikväll. Den andra drömde jag på nytt i lördags natt. Detaljerna skiftar gång på gång, men i stort sett går drömmen ut på att jag en solig sommardag åker på semesterresa till Brighton, och när jag kommer fram visar det sig att alla affärer har slagit igen, och att alla mina favoritklubbar inte finns kvar- staden är bara en skugga av sitt forna jag, så jag vandrar gata upp och gata ner ipå en plats där jag inte längre känner mig hemma.

I helgen åker jag tillbaka till Brighton. Naturligtvis för att jag vill att allting ska vara som det var då, en gång i tiden då jag bodde där. Samtidigt som jag vet att det inte kommer vara som förr. Samtidigt som jag egentligen, innerst inne, vill att allting ska vara nytt och annorlunda.