The end is near and so I face my final curtain
En sista festivalrapport:
One day in a life var ett vackert kammarspel på en italiensk badstrand. Fin och rolig, men ledde egentligen ingenstans.
Better than ever var en sexkomedi med drag av Almodovar, och inte bara för att Victoria Abril var miscastad i huvudrollen. Humor mixat med melodrama, men på slutet blev det lite för vulgärt även för min smak.
Borderline var ett innerligt fransk-kanadensiskt drama och självdestruktivitet, kanske det bästa jag såg på festivalen förutom Kaufman-filmen, då. Det var mycket, mycket, mycket naket, och filmen hade I just don't know what to do with myself som ledmotiv. Hela skådeseplarensembeln var bra, framförallt Isabelle Bain i huvudrollen, som bar hela filmen på sina axlar.
Of time and the city var festivalens sämsta, sjuttio miuter kändes otroligt långt att sitta av när man såg gamla journalfilmer med en rätt sövande röst som citerade poesi och rätt ekivoka detaljer från en Liverpooluppväxt.
Men jag gillade Empire State Building Murders. Har man sett Döda män klär inte i rutigt så känner man igen filmens grundpremiss- gamla filmklipp från klassiska noir- och gangsterfilmer blandas med nyinspelade inslag. denna gången med åldrade hollywoodlegender som Kirk Douglas, Cyd Charisse och Mickey Rooney. Iden är finfin, men det kanske inte höll riktigt hela vägen ut- när den femtioelfte femme fatalen dyker upp i filmen för att sedan mördas känner man att det kanske varit bättre med en kortfilm.
Faintheart var en brittisk romantisk komedi som följde alla klischeer som jag associerar med just den genren; omogen, tafatt medelålders man lever fortfarande tonårsliv, dumpas av flickvännen som söker stabilitet, måste försöka vinna henne tillbaka. Jag smålog flera gånger, men det var ingenting jag inte sett förut. Tur nog spelades huvudrollen den här gången inte av Hugh-bloody-Grant utan av Eddie Marsan som var så bra i Happy-go-lucky. Och obetalbara Bronagh Gallagher var med i en biroll.
Jag har älskat dig så länge var en fransk film om en kvinna och hennes problem att anpassa sig till ett normalt liv efter att ha avtjänat femton år i fängelse. Kristin Scott Thomas var bra i huvudrollen, men filmen brände aldrig till eller överraskade. Desutom avskydde jag Kristins systers brådmogna barn. Även om resten av publiken verkade älska dem.
One day in a life var ett vackert kammarspel på en italiensk badstrand. Fin och rolig, men ledde egentligen ingenstans.
Better than ever var en sexkomedi med drag av Almodovar, och inte bara för att Victoria Abril var miscastad i huvudrollen. Humor mixat med melodrama, men på slutet blev det lite för vulgärt även för min smak.
Borderline var ett innerligt fransk-kanadensiskt drama och självdestruktivitet, kanske det bästa jag såg på festivalen förutom Kaufman-filmen, då. Det var mycket, mycket, mycket naket, och filmen hade I just don't know what to do with myself som ledmotiv. Hela skådeseplarensembeln var bra, framförallt Isabelle Bain i huvudrollen, som bar hela filmen på sina axlar.
Of time and the city var festivalens sämsta, sjuttio miuter kändes otroligt långt att sitta av när man såg gamla journalfilmer med en rätt sövande röst som citerade poesi och rätt ekivoka detaljer från en Liverpooluppväxt.
Men jag gillade Empire State Building Murders. Har man sett Döda män klär inte i rutigt så känner man igen filmens grundpremiss- gamla filmklipp från klassiska noir- och gangsterfilmer blandas med nyinspelade inslag. denna gången med åldrade hollywoodlegender som Kirk Douglas, Cyd Charisse och Mickey Rooney. Iden är finfin, men det kanske inte höll riktigt hela vägen ut- när den femtioelfte femme fatalen dyker upp i filmen för att sedan mördas känner man att det kanske varit bättre med en kortfilm.
Faintheart var en brittisk romantisk komedi som följde alla klischeer som jag associerar med just den genren; omogen, tafatt medelålders man lever fortfarande tonårsliv, dumpas av flickvännen som söker stabilitet, måste försöka vinna henne tillbaka. Jag smålog flera gånger, men det var ingenting jag inte sett förut. Tur nog spelades huvudrollen den här gången inte av Hugh-bloody-Grant utan av Eddie Marsan som var så bra i Happy-go-lucky. Och obetalbara Bronagh Gallagher var med i en biroll.
Jag har älskat dig så länge var en fransk film om en kvinna och hennes problem att anpassa sig till ett normalt liv efter att ha avtjänat femton år i fängelse. Kristin Scott Thomas var bra i huvudrollen, men filmen brände aldrig till eller överraskade. Desutom avskydde jag Kristins systers brådmogna barn. Även om resten av publiken verkade älska dem.
Kommentarer
Trackback