The Books that you bought were all I loved you for
Jag lyckades undvika Gynning och Schulman helt inne på Svenska Mässan i lördags. Däremot såg jag: Birgitta Stenberg, Tasso Stafilidis, Lasse Erikson, Fredrik Belfrage, Mats Strandberg, Liza Marklund, Ronnie Sandahl, Paolo Roberto, Ulf Elfving, Bert Karlsson, Åsa Waldau, Hans Alfredsson, Yeah yeah Wow wow-Martin, och den kanske störste av dem alla: Björn Ranelid. Sedan fick jag dock på pälsen av mitt sällskapeftersom jag var så till mig i trasorna efter att ha sett herr Ranelid. Han är tydligen en helt vanlig man, som du och jag, vilket jag någonstans vägrar tro. I min värld är alla författare, speciellt Björn, übermänniskor. Men ingen skymt av vare sig Kristina Lugn eller Kerstin Thorvall i år, apropå übermänniskor.
Inte kom jag hem tomhänt heller, det blev två lingvistikböcker, en bok om Tove Jansson, en om Film Noir, ytterligare en Tintinfigurin till samlingen, och ett par vykort. Samt en femtiokronorsbagel som hamnade i magen. Allt är som det alltid varit på bokmässor med andra ord. Nästa vecka väntar skivdito.
Inte kom jag hem tomhänt heller, det blev två lingvistikböcker, en bok om Tove Jansson, en om Film Noir, ytterligare en Tintinfigurin till samlingen, och ett par vykort. Samt en femtiokronorsbagel som hamnade i magen. Allt är som det alltid varit på bokmässor med andra ord. Nästa vecka väntar skivdito.
Lost weekend
Jag är inte död, jag har bara:
Suttit och prickat för helgens begivenheter på bokmässan. Jag vet inte alls vad jag ska göra; det är faktiskt första gången på mången år och dag som det är lättare att stryka över de saker jag inte vill ta del av. Alex Shulman och Carolina Gynnings föreläsning, med Adam-fucking-Alsing som moderator låter inte lockande alls. Istället tar jag med mig ett lusläst program, en väl tilltagen budget, samt en lämplig kikare för kulturkändisspotting.
Bilat upp till Marstrand. Har aldrig varit där förut. Det var rätt tomt och pittoreskt såhär off-season. Inga brats så långt ögat kunde se, däremot Jan Josefsson av alla människor. Vi åkte färja, satte oss på ett fik, vandrade runt i höststormen. Is that all there is to Marstrand?
Haft Daniel på besök, suttit och pimplat vin från morgon till kväll. Visat honom All about Eve, för alla måste ha sett minst en Bette Davis-film innan de dör. Så är det, bara. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag ser om filmen, men den är underbar. Det är nu man ska ta till sådana klichéer som att den ger någonting nytt vid varje visning. För det gör den.
Varit på säsongspremiär av Poetry Slam. Jag vet inte om det berodde på de tävlande eller den vikarierande slamledaren, men det var en rätt tveksam öppning. Den panerade osten var dock, som alltid, delikat.
Ses på Svenska Mässan!
Suttit och prickat för helgens begivenheter på bokmässan. Jag vet inte alls vad jag ska göra; det är faktiskt första gången på mången år och dag som det är lättare att stryka över de saker jag inte vill ta del av. Alex Shulman och Carolina Gynnings föreläsning, med Adam-fucking-Alsing som moderator låter inte lockande alls. Istället tar jag med mig ett lusläst program, en väl tilltagen budget, samt en lämplig kikare för kulturkändisspotting.
Bilat upp till Marstrand. Har aldrig varit där förut. Det var rätt tomt och pittoreskt såhär off-season. Inga brats så långt ögat kunde se, däremot Jan Josefsson av alla människor. Vi åkte färja, satte oss på ett fik, vandrade runt i höststormen. Is that all there is to Marstrand?
Haft Daniel på besök, suttit och pimplat vin från morgon till kväll. Visat honom All about Eve, för alla måste ha sett minst en Bette Davis-film innan de dör. Så är det, bara. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag ser om filmen, men den är underbar. Det är nu man ska ta till sådana klichéer som att den ger någonting nytt vid varje visning. För det gör den.
Varit på säsongspremiär av Poetry Slam. Jag vet inte om det berodde på de tävlande eller den vikarierande slamledaren, men det var en rätt tveksam öppning. Den panerade osten var dock, som alltid, delikat.
Ses på Svenska Mässan!
School is in at last!
Varje år skickar jag in mina ansökningspapper till VHS. Jag tror inte på allvar att jag kommer sluta jobbet och gå tillbaka till skolbänken, men jag lockas ändå av tanken. Jag har fortfarande nöjligheterna kvar, och jag inbillar mig själv att jag fortfarande skulle klarar av att leva riktigt studentliv med allt var det innebär- att leva på 7000 kronor i månaden. Att tillbringa femtio procent av min vakna tid på ett stammisfik. Att tillbringa resten av min vakna tid framför natteve, med böckerna uppslagna men relativt olästa framför mig.
Det finns så mycket jag vill läsa som jag aldrig pluggat: latin! Det finns ännu mer jag har läst, men vill läsa ännu mer av: psykologi, filmvetenskap, genuskunskap, lingvistik. Ibland får jag till och med ryck och föreställer mig att jag ska läsa någonting som egentligen inte alls är min kopp te: matematik!
Jag vill läsa! Jag vill veta mer! Jag vill utmana mig själv, göra tentor och inlämningsuppgifter; jag vill sitta på seminarium och ordbajsa med kurskamrater. Jag vill rulla med ögonen när någon säger någonting fullständigt idiotiskt, och jag vill återbilda min gamla studiegrupp och sitta uppe hela nätterna och råplugga med kaffe och druvsocker som energireserver.
Nu jobbar jag. Och visst, jag läser böcker, lär mig nya saker, bedriver självstudier så gott jag kan. Men det blir ändå aldrig samma sak. Jag behöver tentorna, utmaningarna och inlämningsuppgifterna. Ja, aldrig samma sak förutom en gång per år, då vi har fortbildningsvecka under hösten. I år har jag varit lika oäventyrlig som vanligt, och valt typsikt Brewsterska kurser som "Genusvetenskap" och "Sex på film". Men det känns ändå spännande och nytt. Det riktigt kryper i mina fingrar när jag vet att nu i oktober kommer jag återigen få chansen att sätta mig längst bak i lektionssalen, tissla och tassla med bänkkamraten och skriva ner små citat ur veckans favoritlåtar i marginalen av pappret framför mig. Ah, bliss!
Det finns så mycket jag vill läsa som jag aldrig pluggat: latin! Det finns ännu mer jag har läst, men vill läsa ännu mer av: psykologi, filmvetenskap, genuskunskap, lingvistik. Ibland får jag till och med ryck och föreställer mig att jag ska läsa någonting som egentligen inte alls är min kopp te: matematik!
Jag vill läsa! Jag vill veta mer! Jag vill utmana mig själv, göra tentor och inlämningsuppgifter; jag vill sitta på seminarium och ordbajsa med kurskamrater. Jag vill rulla med ögonen när någon säger någonting fullständigt idiotiskt, och jag vill återbilda min gamla studiegrupp och sitta uppe hela nätterna och råplugga med kaffe och druvsocker som energireserver.
Nu jobbar jag. Och visst, jag läser böcker, lär mig nya saker, bedriver självstudier så gott jag kan. Men det blir ändå aldrig samma sak. Jag behöver tentorna, utmaningarna och inlämningsuppgifterna. Ja, aldrig samma sak förutom en gång per år, då vi har fortbildningsvecka under hösten. I år har jag varit lika oäventyrlig som vanligt, och valt typsikt Brewsterska kurser som "Genusvetenskap" och "Sex på film". Men det känns ändå spännande och nytt. Det riktigt kryper i mina fingrar när jag vet att nu i oktober kommer jag återigen få chansen att sätta mig längst bak i lektionssalen, tissla och tassla med bänkkamraten och skriva ner små citat ur veckans favoritlåtar i marginalen av pappret framför mig. Ah, bliss!
The Circle Game
Nej, jag vill inte se ditt akvarium eller din trädgårdsodling. Jag vill inte bli biten av din vampyr, zombie eller din varulv. Jag är inte intresserad av vilken Disneyfigur du anser dig vara mest lik, eller vem du är i Desperate Housewives. Jag kunde inte bry mig mindre. Det är inte det min nuvarande Facebook-fascination går ut på- nej det är istället min vänstra hjärnhalva (eller är det den högra?) som haft en mindre julafton den senaste veckan. Jag ritar grafer, tabeller och gör om min vänskapskrets till små cirklar med skojiga applikationer.
Äntligen kan jag gruppera, katalogisera och sortera mina vänner. Att jag sedan inte riktigt förstår är en annan femma. Är det någon som kan förklara ovanstående bild? Att den ska illustrera sambandet mellan några av mina kontakter är jag med på, men vad tusan betyder färgerna, exempelvis? Någon som har med sitt namn kanske kan förklara? Hallå? Någon?
Äntligen kan jag gruppera, katalogisera och sortera mina vänner. Att jag sedan inte riktigt förstår är en annan femma. Är det någon som kan förklara ovanstående bild? Att den ska illustrera sambandet mellan några av mina kontakter är jag med på, men vad tusan betyder färgerna, exempelvis? Någon som har med sitt namn kanske kan förklara? Hallå? Någon?
The talk is too loud, and the walls are much too thin
Inatt grälade mina grannar och något som lät misstänkt likt porslin slängdes i golvet. Ikväll har de istället spelat Whigfield's Saturday Night och I like to move it- move it på högsta volym. Jag vet inte om det är ett tecken på att allt är okej eller att förhållandet är i en djup kris. Själv försöker jag titta på fyrtiotalsmelodrama och dränka de pumpande basgångarna, men det går inte speciellt bra.
Looking for clues
Däremot myser jag varje gång det dyker upp populärkulturella referenser i de läroböcker jag använder i mitt läraryrke. I sin strävan att göra lättförståeliga lärobokstexter som samtliga elever kan tillgodogöra sig, oavsett social eller kulturell bakgrund, verkar författarna lägga in små easter eggs . Kreativa färgklickar i allt det beiga och allmängiltiga. För oss lärare eller för eleverna? Juryn överlägger fortfarande i den frågan.
I texten som min sjundeklass läser just nu- en minst sagt intetsägande historia om en flicka och hennes fars diskussion om ett eventuellt inköpande av en ny mountainbike- avslutas inspelningen på CD av att de välbekanta tonerna från ledmotivet till Coronation Street dränks av flickans och pappans alltmer uppretade röster. Aaaaah! Vinjetten till Corrie får mig alltid att bli tårögd.
Och i ett annat stycke, i en annan lärobok, som behandlar de fraser som kan vara användbara vid ett restaurangbesök, ja, där sitter en mystisk kvinna vid namn Kate Bush i ett hörn av fish'n'chip-shopen. Eleverna fattar förmodligen ingenting; men vi popnördar och anglofiler till språklärare fnissar förnöjt till.
Detta har drabbat mig också som elev, inte alltför länge sedan; När jag läste en kurs i engelsk grammatik på universitet hade jag en föreläsare som på liknande sätt smög in titlar på poplåtar titt som tätt i sina övningsexempel. Mina kurskamrater- för tidigt åldrade 25-åringar i grå blusar och uppsatt hår- förstod naturligtvis ingenting, men jag snappade upp referenser till Kinks, Sandie Shaw et all. Jag förstod!
Nu är jag lärare själv. Hopplöst nördig och ute, självklart, men jag hoppas att någon anglofil i vardande ska småle samtidigt som mig när Corrie-musiken sakta tonas ned i cd-spelaren, eller känna sig snäppet smartare när han eller hon upptäcker ett av de Kate Bush-citat jag smugit in i översättningsövningarna. I've got a baton to pass on.
I texten som min sjundeklass läser just nu- en minst sagt intetsägande historia om en flicka och hennes fars diskussion om ett eventuellt inköpande av en ny mountainbike- avslutas inspelningen på CD av att de välbekanta tonerna från ledmotivet till Coronation Street dränks av flickans och pappans alltmer uppretade röster. Aaaaah! Vinjetten till Corrie får mig alltid att bli tårögd.
Och i ett annat stycke, i en annan lärobok, som behandlar de fraser som kan vara användbara vid ett restaurangbesök, ja, där sitter en mystisk kvinna vid namn Kate Bush i ett hörn av fish'n'chip-shopen. Eleverna fattar förmodligen ingenting; men vi popnördar och anglofiler till språklärare fnissar förnöjt till.
Detta har drabbat mig också som elev, inte alltför länge sedan; När jag läste en kurs i engelsk grammatik på universitet hade jag en föreläsare som på liknande sätt smög in titlar på poplåtar titt som tätt i sina övningsexempel. Mina kurskamrater- för tidigt åldrade 25-åringar i grå blusar och uppsatt hår- förstod naturligtvis ingenting, men jag snappade upp referenser till Kinks, Sandie Shaw et all. Jag förstod!
Nu är jag lärare själv. Hopplöst nördig och ute, självklart, men jag hoppas att någon anglofil i vardande ska småle samtidigt som mig när Corrie-musiken sakta tonas ned i cd-spelaren, eller känna sig snäppet smartare när han eller hon upptäcker ett av de Kate Bush-citat jag smugit in i översättningsövningarna. I've got a baton to pass on.
Mother, do you think she's dangerous
VM är slut, jag är förvirrad och liksom tom inut. Hur ska jag känna mig nästa helg när också finnkampen är över? Skönt att de svenska idrottarna fick en backlash och kom på fjärdeplats allihopa. Det var väl bara Knutby-Klüft som gjorde något storartat, precis som jag förutspådde. De andra är helt enkelt för beiga.
Min personliga höjdpunkt utspelades inte på löparbanan, höjdhoppsmattan- nej, inte ens i damernas kulring. Det var i själva verket på läktarplats, i form av längdhopparen Andrew Howes morsa. Maken till engagerad kvinna var det länge sedan jag såg. Jag har förgäves försökt hitta SVT:s bilder; de verkade ha en egen kamera riktad mot just henne, men 1:04 in i den här videon kan man iallafall se en kort glimt av mamma Howes konvulsioner efter sonens längsta hopp i tävlingen. Motsatsen till beigt och fullkomligt makalöst!
Min personliga höjdpunkt utspelades inte på löparbanan, höjdhoppsmattan- nej, inte ens i damernas kulring. Det var i själva verket på läktarplats, i form av längdhopparen Andrew Howes morsa. Maken till engagerad kvinna var det länge sedan jag såg. Jag har förgäves försökt hitta SVT:s bilder; de verkade ha en egen kamera riktad mot just henne, men 1:04 in i den här videon kan man iallafall se en kort glimt av mamma Howes konvulsioner efter sonens längsta hopp i tävlingen. Motsatsen till beigt och fullkomligt makalöst!