Dagens Catherine
Idag fyller underbara Catherine O'Hara 55 bast. Grattis på födelsedagen på dig, med ett stort Day-Oh!
I love Pussy
Jag har väl bloggat alltför många gånger om Brighton och London redan, så jag ska bespara er alltför långa utlägg och alla de där ändlösa bildkavalkaderna jag skulle kunna lägga ut. Men ett enda ynka litet inlägg med några bilder till blir det.
När jag var i Brighton för första gången 2002 fick jag det klargjort för mig att det var tre saker man måste göra för att verkligen kunnat säga att man gjort Brighton. Man skulle dels ha förtärt en milkshake från Shake-a-way, man ska köpt med sig någonting från Pussy Home Boutique, och man ska ha dansat arslet av sig och skrattat ihjäl sig på Dynamite Boogaloo.
Well, Dynamite Boogaloo somnade slutligen in förra året, och årstiden lämpade sig inte riktigt för kalla mjölkdrycker, men jag besökte Pussy iallafall. Och förundrades över alla vackra saker jag hittade där. Ibland är det tur att jag inte bor i Brighton eftersom jag skulle lägga på tok för mycket pengar på Pussy. Hell, jag har lagt ner alldeles för mycket pengar på Pussy som det redan är. Bland annat min finfina Dorothy Parker-tavla:
Det finns två Pussy-butiker i Brighton. Själv besöker jag alltid båda när jag är i stan, men om ni bara har tid med en enda, ja, då är det den som ligger närmast strandpromenaden ni ska välja, eftersom de där också saluför möbler på övervåningen.
2002 blev Pussy om inte internationellt känt, så iallafall ökänt i hela Storbritannien, eftersom allas vår Britney Spears naturligtvis tittat in i Pussy under hennes Englandsbesök och köpt en pin med texten Wine me, Dine me, Sixty-nine me....
Jag är med dig, Britney!
När jag var i Brighton för första gången 2002 fick jag det klargjort för mig att det var tre saker man måste göra för att verkligen kunnat säga att man gjort Brighton. Man skulle dels ha förtärt en milkshake från Shake-a-way, man ska köpt med sig någonting från Pussy Home Boutique, och man ska ha dansat arslet av sig och skrattat ihjäl sig på Dynamite Boogaloo.
Well, Dynamite Boogaloo somnade slutligen in förra året, och årstiden lämpade sig inte riktigt för kalla mjölkdrycker, men jag besökte Pussy iallafall. Och förundrades över alla vackra saker jag hittade där. Ibland är det tur att jag inte bor i Brighton eftersom jag skulle lägga på tok för mycket pengar på Pussy. Hell, jag har lagt ner alldeles för mycket pengar på Pussy som det redan är. Bland annat min finfina Dorothy Parker-tavla:
Det finns två Pussy-butiker i Brighton. Själv besöker jag alltid båda när jag är i stan, men om ni bara har tid med en enda, ja, då är det den som ligger närmast strandpromenaden ni ska välja, eftersom de där också saluför möbler på övervåningen.
2002 blev Pussy om inte internationellt känt, så iallafall ökänt i hela Storbritannien, eftersom allas vår Britney Spears naturligtvis tittat in i Pussy under hennes Englandsbesök och köpt en pin med texten Wine me, Dine me, Sixty-nine me....
Jag är med dig, Britney!
Back to the shit
Jag har inga större krav när det gäller hotellrum. Jag vill bara ha en toalett på rummet och frukost serverat till mig på morgonen. Förra veckan hade jag lyckats hitta ett hyfsat hotell nära King's Cross i London. Kanske borde hotellets namn få mig att ana oråd; Hotel California skulle egentligenfå mig att associera till textrader som "you can checkout any time you like, but you can never leave"... men jag ignorerade de där softrocklåtarna från sjuttiotalet inuti mitt huvud och lockades istället av en utlovad engelsk frukostbuffe.
Jag är rätt van vid en tråkig kontinental frukost, med torra frukostcornflakes och degigt hovisbröd, så tanken på knaperstekt bacon och stekt ägg med bönor verkade som en najs omväxling. Så långt allt väl, frukosten fick mig säkerligen att gå upp flera kilo under resan, men när jag steg in på själva hotellrummet för att uträtta mina behov så fattades det allra viktigaste- toaletten! Jag sprang runt flera varv runt rummet, medsols såväl som motsols, utan att hitta tillstymmelsten till badrumsdörr.
... så, till slut, i ren desperation, öppnade jag den enda dörren som fanns inne i rummet- garderobsdörren, och till min förvåning hittade jag toaletten där. Inne i garderoben! Något av det mest befängda jag upplevt under mitt hotellrumsliv. I början kändes det som om jag på typsikt engelskt barnboksmaner förflyttades till en hemlig sagovärld så fort jag skulle uträtta mina behov. Men så småningom blev det också vardag, och nu i efterhand verkade det som en rätt smart planlösning.
Hm, jag har ju rätt stor och rymlig garderob här hemma också...
Jag är rätt van vid en tråkig kontinental frukost, med torra frukostcornflakes och degigt hovisbröd, så tanken på knaperstekt bacon och stekt ägg med bönor verkade som en najs omväxling. Så långt allt väl, frukosten fick mig säkerligen att gå upp flera kilo under resan, men när jag steg in på själva hotellrummet för att uträtta mina behov så fattades det allra viktigaste- toaletten! Jag sprang runt flera varv runt rummet, medsols såväl som motsols, utan att hitta tillstymmelsten till badrumsdörr.
... så, till slut, i ren desperation, öppnade jag den enda dörren som fanns inne i rummet- garderobsdörren, och till min förvåning hittade jag toaletten där. Inne i garderoben! Något av det mest befängda jag upplevt under mitt hotellrumsliv. I början kändes det som om jag på typsikt engelskt barnboksmaner förflyttades till en hemlig sagovärld så fort jag skulle uträtta mina behov. Men så småningom blev det också vardag, och nu i efterhand verkade det som en rätt smart planlösning.
Hm, jag har ju rätt stor och rymlig garderob här hemma också...
Fuck you very much
Och årets låt på 2009 års englandresa blev:
Soundtrack of our lives
Nu darrar resenerverna som mest- imorgon bär det av till England på nytt. Eller nja, särskilt nervös är jag speciellt inte - kanske är jag mest spänd på vad som kommer bli resans soundtrack. Den där låten eller den där artisten som engelsmännen är så jävla tokiga i när jag anländer att det sätter sin prägel på hela resan. För tre år sedan förföljdes jag och Micke av The Pipettes, för två år sedan kom vi inte undan Song 4 Mutya. I somras hördes Ting-Tings på varenda uteställe man var på.
Vad som är mest inne just nu har jag ingen koll på alls, så det blir väl en överraskning vad man än kommer få höra. Men jag har ett litet stilla önskemål, och det är att jag ska få höra den här låten ute. Den brukar dyka upp med jämna mellanrum, vare sig man är på Dynamite Boogaloo eller Ghetto.
Ladies and Gentlemen, here's Kate:
Vad som är mest inne just nu har jag ingen koll på alls, så det blir väl en överraskning vad man än kommer få höra. Men jag har ett litet stilla önskemål, och det är att jag ska få höra den här låten ute. Den brukar dyka upp med jämna mellanrum, vare sig man är på Dynamite Boogaloo eller Ghetto.
Ladies and Gentlemen, here's Kate:
I'm so in need of a change, how about you?
Jag var ytterst nära att göra en Britney i fredags. Jag kom hem från jobbet, trött och sliten om ändå glad över nytt sportlov, ställde mig framör badrumsspegeln och greppade så när hårtrimmern. Nu sansade jag mig efter några minuters sinnesförvirring, och det blev saxen istället. Det gjorde inte förändringen speciellt drastiskt, men jag kände ändå att hårstrå för hårstrå försvann lite av den gamla, vintertrötta, Brewster. Det känns ju rätt trött att det mest radikala man kan göra i sitt liv är att klippa sig, men det var någonting iallafall. Kanske en början på någonting nytt, kanske bara en suck.
Jag har två stycken återkommande drömmar. Den ena, mest frekvent återkommande ska jag berätta mer om när jag känner mig mer självutlämnande än just ikväll. Den andra drömde jag på nytt i lördags natt. Detaljerna skiftar gång på gång, men i stort sett går drömmen ut på att jag en solig sommardag åker på semesterresa till Brighton, och när jag kommer fram visar det sig att alla affärer har slagit igen, och att alla mina favoritklubbar inte finns kvar- staden är bara en skugga av sitt forna jag, så jag vandrar gata upp och gata ner ipå en plats där jag inte längre känner mig hemma.
I helgen åker jag tillbaka till Brighton. Naturligtvis för att jag vill att allting ska vara som det var då, en gång i tiden då jag bodde där. Samtidigt som jag vet att det inte kommer vara som förr. Samtidigt som jag egentligen, innerst inne, vill att allting ska vara nytt och annorlunda.
Jag har två stycken återkommande drömmar. Den ena, mest frekvent återkommande ska jag berätta mer om när jag känner mig mer självutlämnande än just ikväll. Den andra drömde jag på nytt i lördags natt. Detaljerna skiftar gång på gång, men i stort sett går drömmen ut på att jag en solig sommardag åker på semesterresa till Brighton, och när jag kommer fram visar det sig att alla affärer har slagit igen, och att alla mina favoritklubbar inte finns kvar- staden är bara en skugga av sitt forna jag, så jag vandrar gata upp och gata ner ipå en plats där jag inte längre känner mig hemma.
I helgen åker jag tillbaka till Brighton. Naturligtvis för att jag vill att allting ska vara som det var då, en gång i tiden då jag bodde där. Samtidigt som jag vet att det inte kommer vara som förr. Samtidigt som jag egentligen, innerst inne, vill att allting ska vara nytt och annorlunda.
Fashion!
Brewster modebloggar! Det är inte speciellt ofta jag ser klädesplagg som bara skriker ut: Brewster, kom och köp mig! Men nu var det då dags igen. Jag har egentligen inte utrymme för massor av excesser just nu, men skulle jag råka hitta denna jacka i någon reahög i London nästa vecka, så varför inte? Eller, om någon nu skulle känna sig extra givmild kring min födlesedag om två veckor...
Losing in front of your home crowd
Jag funderade i ett par minuter över vad jag skulle fylla mitt liv med numera när filmfestivalen bommat igen för det här året. Och så kom jag på det: det är ju melodifestivalstart den här veckan- då kan man ju koncentrera sig på det under dryga två månader av deltävlingar, extatiska bögar, bedagade sångerskor med för stor sminkkonto och Christer-bloody-Björkman. Och naturligtvis kan jag säga redan nu: fel låt kommer att vinna. Titta bara på Danmark, där den här briljanta poppärlan med Jeppe Laursen från Junior Senior såklart inte vann. SKANDAL!
And all this science I don't understand
Jag kommer nog aldrig att komma underfund med vad alla jätteupptagna människor gör hela dagarna. Typexempel på konversation med person jag sprungit på medan jag hastat runt mellan biografer de senaste veckan:
Jag: "Ska du se något på filmfestivalen i år då?"
Person: "Nej, jag skulle gärna vilja, men jag hinner verkligen inte. Jag är verkligen jätteupptagen nu. Måste kila, jag ska och fika i Haga! Ciao!"
Detta är som sagt ett typexempel, ni kan byta ut fika i Haga mot Club Queer på Park Lane/ pluggande för en tenta om tre veckor/ barnvakt åt syrran/ hängande på Fejjan. Är det verkligen det här som de upptagna människor gör? Är de så upptagna med att rusa från fikastund till fikastund och inte hinner med en enda film? Jag vet inte, för jag har aldrig varit den upptagna typen. Kanske borde fråga någon som är sån, men jag tippar mer på att jag aldrig någonsin kommer förstå dem.
.. men i lördags blev jag förstådd. I stället för att bara be folk att stänga av sina mobiltelefoner innan filmvisningen började, sade värdinnan på Roy något i stil med:
"Inför visningen ber vi er att stänga av era mobiltelefoner, och då menar jag stänga av och inte sätta dem på ljudlöst, FÖR DET FINNS FOLK SOM BLIR STÖRDA AV DET!"
och jag kände att jag blivit bönhörd. tack, o vänliga biografvärdinna!
Jag: "Ska du se något på filmfestivalen i år då?"
Person: "Nej, jag skulle gärna vilja, men jag hinner verkligen inte. Jag är verkligen jätteupptagen nu. Måste kila, jag ska och fika i Haga! Ciao!"
Detta är som sagt ett typexempel, ni kan byta ut fika i Haga mot Club Queer på Park Lane/ pluggande för en tenta om tre veckor/ barnvakt åt syrran/ hängande på Fejjan. Är det verkligen det här som de upptagna människor gör? Är de så upptagna med att rusa från fikastund till fikastund och inte hinner med en enda film? Jag vet inte, för jag har aldrig varit den upptagna typen. Kanske borde fråga någon som är sån, men jag tippar mer på att jag aldrig någonsin kommer förstå dem.
.. men i lördags blev jag förstådd. I stället för att bara be folk att stänga av sina mobiltelefoner innan filmvisningen började, sade värdinnan på Roy något i stil med:
"Inför visningen ber vi er att stänga av era mobiltelefoner, och då menar jag stänga av och inte sätta dem på ljudlöst, FÖR DET FINNS FOLK SOM BLIR STÖRDA AV DET!"
och jag kände att jag blivit bönhörd. tack, o vänliga biografvärdinna!
The end is near and so I face my final curtain
En sista festivalrapport:
One day in a life var ett vackert kammarspel på en italiensk badstrand. Fin och rolig, men ledde egentligen ingenstans.
Better than ever var en sexkomedi med drag av Almodovar, och inte bara för att Victoria Abril var miscastad i huvudrollen. Humor mixat med melodrama, men på slutet blev det lite för vulgärt även för min smak.
Borderline var ett innerligt fransk-kanadensiskt drama och självdestruktivitet, kanske det bästa jag såg på festivalen förutom Kaufman-filmen, då. Det var mycket, mycket, mycket naket, och filmen hade I just don't know what to do with myself som ledmotiv. Hela skådeseplarensembeln var bra, framförallt Isabelle Bain i huvudrollen, som bar hela filmen på sina axlar.
Of time and the city var festivalens sämsta, sjuttio miuter kändes otroligt långt att sitta av när man såg gamla journalfilmer med en rätt sövande röst som citerade poesi och rätt ekivoka detaljer från en Liverpooluppväxt.
Men jag gillade Empire State Building Murders. Har man sett Döda män klär inte i rutigt så känner man igen filmens grundpremiss- gamla filmklipp från klassiska noir- och gangsterfilmer blandas med nyinspelade inslag. denna gången med åldrade hollywoodlegender som Kirk Douglas, Cyd Charisse och Mickey Rooney. Iden är finfin, men det kanske inte höll riktigt hela vägen ut- när den femtioelfte femme fatalen dyker upp i filmen för att sedan mördas känner man att det kanske varit bättre med en kortfilm.
Faintheart var en brittisk romantisk komedi som följde alla klischeer som jag associerar med just den genren; omogen, tafatt medelålders man lever fortfarande tonårsliv, dumpas av flickvännen som söker stabilitet, måste försöka vinna henne tillbaka. Jag smålog flera gånger, men det var ingenting jag inte sett förut. Tur nog spelades huvudrollen den här gången inte av Hugh-bloody-Grant utan av Eddie Marsan som var så bra i Happy-go-lucky. Och obetalbara Bronagh Gallagher var med i en biroll.
Jag har älskat dig så länge var en fransk film om en kvinna och hennes problem att anpassa sig till ett normalt liv efter att ha avtjänat femton år i fängelse. Kristin Scott Thomas var bra i huvudrollen, men filmen brände aldrig till eller överraskade. Desutom avskydde jag Kristins systers brådmogna barn. Även om resten av publiken verkade älska dem.
One day in a life var ett vackert kammarspel på en italiensk badstrand. Fin och rolig, men ledde egentligen ingenstans.
Better than ever var en sexkomedi med drag av Almodovar, och inte bara för att Victoria Abril var miscastad i huvudrollen. Humor mixat med melodrama, men på slutet blev det lite för vulgärt även för min smak.
Borderline var ett innerligt fransk-kanadensiskt drama och självdestruktivitet, kanske det bästa jag såg på festivalen förutom Kaufman-filmen, då. Det var mycket, mycket, mycket naket, och filmen hade I just don't know what to do with myself som ledmotiv. Hela skådeseplarensembeln var bra, framförallt Isabelle Bain i huvudrollen, som bar hela filmen på sina axlar.
Of time and the city var festivalens sämsta, sjuttio miuter kändes otroligt långt att sitta av när man såg gamla journalfilmer med en rätt sövande röst som citerade poesi och rätt ekivoka detaljer från en Liverpooluppväxt.
Men jag gillade Empire State Building Murders. Har man sett Döda män klär inte i rutigt så känner man igen filmens grundpremiss- gamla filmklipp från klassiska noir- och gangsterfilmer blandas med nyinspelade inslag. denna gången med åldrade hollywoodlegender som Kirk Douglas, Cyd Charisse och Mickey Rooney. Iden är finfin, men det kanske inte höll riktigt hela vägen ut- när den femtioelfte femme fatalen dyker upp i filmen för att sedan mördas känner man att det kanske varit bättre med en kortfilm.
Faintheart var en brittisk romantisk komedi som följde alla klischeer som jag associerar med just den genren; omogen, tafatt medelålders man lever fortfarande tonårsliv, dumpas av flickvännen som söker stabilitet, måste försöka vinna henne tillbaka. Jag smålog flera gånger, men det var ingenting jag inte sett förut. Tur nog spelades huvudrollen den här gången inte av Hugh-bloody-Grant utan av Eddie Marsan som var så bra i Happy-go-lucky. Och obetalbara Bronagh Gallagher var med i en biroll.
Jag har älskat dig så länge var en fransk film om en kvinna och hennes problem att anpassa sig till ett normalt liv efter att ha avtjänat femton år i fängelse. Kristin Scott Thomas var bra i huvudrollen, men filmen brände aldrig till eller överraskade. Desutom avskydde jag Kristins systers brådmogna barn. Även om resten av publiken verkade älska dem.
Bitter Mommie, New York
Både Mommie's at the hairdresser's och Bitter and Twisted var okej. En duo dysfunktionella filmfamiljer, alltså.
Den förstnämnda var vacker att se på och i filmen återkom Françoise Hardys underbara La maison òu j'ai grandi flera gånger, men det fattades något. Perspektiv på familjens barn i all 'ära, men jag skulle velat haft mer fokus på föräldrarna och någon form av insikt i deras handlande.
Också i australiensiska B&T hade jag hellre sett mer av mamman, suveränt spelad av Noni Hazlehurst, den långt intressantaste karaktären i filmen. Ändå en bra debut av unge regissören Christopher Weekes. Någon sorts Mike Leigh light.
...men höjdpunkten på festivalen hittills måste ändå vara Charlie Kaufmans Synecdoche New York. det är svårt att ge filmen en rättvis beskrivning, men under de två timmar jag satt inne på Draken gick jag från lätt besvikelse i början, till förvåning i mitten till fullständig förundran någonstans i slutet. Under de sista minutrarna köpte jag allt som skett på bioduken rakt av, och jag har knappt tänkt på någonting annat än filmen sedan jag gick ur salongen. Skulle jag klaga över någonting så var det väl att det var på tok för lite av Jennifer Jason Leigh i filmen. Se den- den får vanlig biodistribution den 6:e februari. Men förvänta er inte något lika bitterljuvt som Eternal sunshine of the spotless mind. Ah, bliss!
Den förstnämnda var vacker att se på och i filmen återkom Françoise Hardys underbara La maison òu j'ai grandi flera gånger, men det fattades något. Perspektiv på familjens barn i all 'ära, men jag skulle velat haft mer fokus på föräldrarna och någon form av insikt i deras handlande.
Också i australiensiska B&T hade jag hellre sett mer av mamman, suveränt spelad av Noni Hazlehurst, den långt intressantaste karaktären i filmen. Ändå en bra debut av unge regissören Christopher Weekes. Någon sorts Mike Leigh light.
...men höjdpunkten på festivalen hittills måste ändå vara Charlie Kaufmans Synecdoche New York. det är svårt att ge filmen en rättvis beskrivning, men under de två timmar jag satt inne på Draken gick jag från lätt besvikelse i början, till förvåning i mitten till fullständig förundran någonstans i slutet. Under de sista minutrarna köpte jag allt som skett på bioduken rakt av, och jag har knappt tänkt på någonting annat än filmen sedan jag gick ur salongen. Skulle jag klaga över någonting så var det väl att det var på tok för lite av Jennifer Jason Leigh i filmen. Se den- den får vanlig biodistribution den 6:e februari. Men förvänta er inte något lika bitterljuvt som Eternal sunshine of the spotless mind. Ah, bliss!
Guest of Cindy Sherman
Årets filmfestivalpremiär är avklarad, och den första filmen var Guest of Cindy Sherman. Den var en trevlig start, om ändå inte briljant. För det första var det hade jag inte sett någon film på Chalmers 2 tidigare- och det bådar inte gott för filmupplevelsen om man får träsmak redan innan visningen börjat. Chalmers 2 sällar sig nu till listan på platser jag inte kommer besöka igen nästa festival, där tidigare endast Handels har funnits. Tack och lov ska jag till favoritbion Capitol imorgon.
På pluskontot var det ju kul att få träffa regissören efter att filmen slutat, även om Q&A-stunden blev rätt kort på grund av att det skulle visas ytterligare en film efteråt. Och kom igen- en film där både förebilden John Waters och idolen Molly Ringwald medverkar? Hur ofta händer det?
Idag blir det vilodag i festivalen. Skönt så.
I wanna make a movie, so let's star in it together
Förväntingarna är höga, biljetterna är uthämtade och tygkassen är packad full med lämplig filmlitteratur för de stunder man bara står ensam på Draken och inväntar nästa visning; ja, det är återigen dags för Göteborgs Internationella FilmFestival. Elva filmer är inbokade, och om kalendern och plånboken tillåter så blir det nog ett par till. Och lite drinkar mellan varven i något festivaltält någonstans.
Inga turkiska filmer, endast en film från HBT-sektionen, som vanligt blir det mest engelspråkigt och lite franskt jag ska se. Filmerna är:
Bitter and Twisted
Synecdoche New York
Faintheart
Jag har älskat dig så länge
Of time and the city
Empire State Building murders
Borderline
One day in a life
Better than ever
Guest of Cindy Sherman
Maman est chez le coiffeur
... och på tal om film så är jag lite sur över att Sally Hawkins inte blev nominerad till en Oscar i natt. Inte för jag bryr mig så mycket om galor, etc. Och så länge Oscarsjuryn fortsätter ignorera Jennifer Jason Leigh så har de inget existensberättigande i min värld.
Inga turkiska filmer, endast en film från HBT-sektionen, som vanligt blir det mest engelspråkigt och lite franskt jag ska se. Filmerna är:
Bitter and Twisted
Synecdoche New York
Faintheart
Jag har älskat dig så länge
Of time and the city
Empire State Building murders
Borderline
One day in a life
Better than ever
Guest of Cindy Sherman
Maman est chez le coiffeur
... och på tal om film så är jag lite sur över att Sally Hawkins inte blev nominerad till en Oscar i natt. Inte för jag bryr mig så mycket om galor, etc. Och så länge Oscarsjuryn fortsätter ignorera Jennifer Jason Leigh så har de inget existensberättigande i min värld.
Happy-go-lucky
Egentligen tycker jag det är lite löjligt med galor och prisutdelningar och liknande, men jag kan inte låta bli att tycka det var kul att Sally Hawkins vann en Golden Globe inatt. Välförtjänt!
2008
Fem plattor:
She & Him: Volume 1
Frida Hyvönen: Silence is wild
Grace Jones: Hurricane
Kelley Polar: I need you to hold on while the sky is falling
Magnetic Fields: Distortion
Fem låtar:
Girls Aloud: The Promise
Alphabeat: Fascination
Hercules & Love Affair: Blind
Ting Tings: That's not my name
Hives vs Cyndi Lauper: A Christmas Duel
Fem filmer:
Lars and the Real Girl
Juno
Margot at the Wedding
Happy-go-lucky
Vicky Cristina Barcelona
She & Him: Volume 1
Frida Hyvönen: Silence is wild
Grace Jones: Hurricane
Kelley Polar: I need you to hold on while the sky is falling
Magnetic Fields: Distortion
Fem låtar:
Girls Aloud: The Promise
Alphabeat: Fascination
Hercules & Love Affair: Blind
Ting Tings: That's not my name
Hives vs Cyndi Lauper: A Christmas Duel
Fem filmer:
Lars and the Real Girl
Juno
Margot at the Wedding
Happy-go-lucky
Vicky Cristina Barcelona
