He said the time had come for him to make a move away
Daniel is travelling tonight on a plane
I can see the red tail lights heading for Spain
Oh and I can see Daniel waving goodbye
God it looks like Daniel, must be the clouds in my eyes
Daniel åkte ner till Göteborg igår för att ta farväl - nästa vecka reser han ner till Italien för ett års studier. Avsked får mig alltid lätt vemodig, även om det lättat betänkligt med åren. When you grow up your heart dies, liksom. Det blev Muriels Bröllop, sill och potatis, med yoghurt- och honungsglass och cigg till efterrätt. Det känns underligt att någon som betyder så mycket helt plötsligt försvinner iväg. Folk gjorde sådant efter gymnasiet, men nu är alla stadgade barnafödarmaskiner som inte ger sig iväg vind för våg, trodde jag iallafall. Och sedan for Daniel tillbaka till Stockholm i morse, lika jävla plötsligt som han kom- hans Maia Hirosawa-cd ligger fortfarande kvar i min lägenhet. Å andra sidan gick det nog jämnt ut, eftersom han fick med sig en bland-cd från mig också. Han är nog en av få personer i min närhet som aldrig fått en bland-cd från mig. Det känns kanske lite, men inget kan innehålla så mycket kärlek som en bland-cd eller ett blandband, enligt min mening. Daniels låtlista var:
Kirsty MacColl: He's on the beach
Don Lennon: Gay Fun
Final Fantasy: This is the dream of Win and Regine
Margo Guryan: Someone I know
Jens Lekman: The Opposite of Hallelujah
Hidden Cameras: Boys of melody
Regina Spektor: On the radio
A girl called Eddy: People used to dream about the future
Beirut: Postcards from Italy
Radio Dept.: 1995
Dusty Springfield: Some of your lovin'
Magnetic fields: Candy
Serge Gainsbourg: Marilu
Lemonheads: Big gay heart
Sandy Posey: See ya 'round on the rebound
Rickie Lee Jones: For no-one
Go-Betweens: The Streets of your town
Kirsty MacColl: Still life
Petula Clark: Downtown
The Sundays: Here's where the story ends
Nu måste ytterligare ett tomrum fyllas.
I can see the red tail lights heading for Spain
Oh and I can see Daniel waving goodbye
God it looks like Daniel, must be the clouds in my eyes
Daniel åkte ner till Göteborg igår för att ta farväl - nästa vecka reser han ner till Italien för ett års studier. Avsked får mig alltid lätt vemodig, även om det lättat betänkligt med åren. When you grow up your heart dies, liksom. Det blev Muriels Bröllop, sill och potatis, med yoghurt- och honungsglass och cigg till efterrätt. Det känns underligt att någon som betyder så mycket helt plötsligt försvinner iväg. Folk gjorde sådant efter gymnasiet, men nu är alla stadgade barnafödarmaskiner som inte ger sig iväg vind för våg, trodde jag iallafall. Och sedan for Daniel tillbaka till Stockholm i morse, lika jävla plötsligt som han kom- hans Maia Hirosawa-cd ligger fortfarande kvar i min lägenhet. Å andra sidan gick det nog jämnt ut, eftersom han fick med sig en bland-cd från mig också. Han är nog en av få personer i min närhet som aldrig fått en bland-cd från mig. Det känns kanske lite, men inget kan innehålla så mycket kärlek som en bland-cd eller ett blandband, enligt min mening. Daniels låtlista var:
Kirsty MacColl: He's on the beach
Don Lennon: Gay Fun
Final Fantasy: This is the dream of Win and Regine
Margo Guryan: Someone I know
Jens Lekman: The Opposite of Hallelujah
Hidden Cameras: Boys of melody
Regina Spektor: On the radio
A girl called Eddy: People used to dream about the future
Beirut: Postcards from Italy
Radio Dept.: 1995
Dusty Springfield: Some of your lovin'
Magnetic fields: Candy
Serge Gainsbourg: Marilu
Lemonheads: Big gay heart
Sandy Posey: See ya 'round on the rebound
Rickie Lee Jones: For no-one
Go-Betweens: The Streets of your town
Kirsty MacColl: Still life
Petula Clark: Downtown
The Sundays: Here's where the story ends
Nu måste ytterligare ett tomrum fyllas.
I know where I'm going, but I don't want to leave
Det finns inget kvar. Det är sådan enorm tomhet i mig just nu, äventyret är över och nu är det vardag på riktigt. Jag jobbar, äter, bajsar, sover och så jobbar jag igen, mycket mer än så är det inte. Jag behöver saker, platser, personer och skivor att fylla hålrummet med; hålrummet där Slicksommaren 2006 har varit. under nästan tre månader.
Vad ska jag blogga om nu? Jobbet? Nja, det skulle mest bli ett evigt klagande, har jag en känsla av Skivor? Nja, det finns nog en gräns för hur musiknördig jag är. Sport? Nja, jag vill inte skrämma bort de få läsare min blogg har. Den förmodade bristen på intressanta händleser under hösten har fått mig att inse att jag kanske måste tänka efter när jag skriver någonting här i bloggen framöver, hemska tanke.
För övrigt, tre bra saker på kägelbanan i lördags, innan jag packar ihop Slick och låser in kappsäcken på vinden över vintern:
* Louisa var där- vackra, underbara, fantastiska Louisa. Om det är någonting som är bättre än att lära känna nya människor ute är det när gamla sambos helt plötsligt dyker upp i prickig klänning.
* De spelade Pipettes- vackra, underbara, fantastiska Pipettes, och jag kunde inte behärska mig. Det var det jag väntat på hela sommaren. Tokdans till Pipettes är det som omsluter sommaren 2006- det började i England på Dynamite Boogaloo och slutade med detsamma på Södra teatern i Augusti.
* Ateist som jag är måste det ändå vara Guds försyn att vi inte fått regnväder på oss under jag vet inte hur många timmars slickköande varje lördag i två månader. Ja, jag fick i och för sig en öl hälld över mig i kön en gång, men det är en annan historia.
Summer of love
Jag vet att jag, Micke OCH Kristoffer har tjatat om det här länge, men just nu packas väskorna en sista gång för den sista Slickkvällen. Sommaren är officiellt slut nu. Över. Finito. Och vilken sommar det varit sedan. På det där tonårsaktigt naiva sättet måste jag utnämna denna sommar till den bästa någonsin. Alla andra somrar är glömda, 2006 is the shit.
Det finns mycket att minnas, hell, alla utekvällar har fullkomligt GJORT den här sommaren; men frågan är om inte det här måste vara en av de mer minnesvärda kvällarna. Picture it: Brighton en het junikväll, ölande på hotellrummet och sedan jag och Micke bland hundra hångelsugna britthunkar på Dynamite Boogaloo. Och jag vet, bildkvaliteten är otroligt dålig, men om man tittar riktigt riktigt noga kan man se min stora kvinnliga förebild Dolly Rocket på ett hörn. Bliss.
Det finns mycket att minnas, hell, alla utekvällar har fullkomligt GJORT den här sommaren; men frågan är om inte det här måste vara en av de mer minnesvärda kvällarna. Picture it: Brighton en het junikväll, ölande på hotellrummet och sedan jag och Micke bland hundra hångelsugna britthunkar på Dynamite Boogaloo. Och jag vet, bildkvaliteten är otroligt dålig, men om man tittar riktigt riktigt noga kan man se min stora kvinnliga förebild Dolly Rocket på ett hörn. Bliss.
Suddenly everything changed
Jag har egentligen alltid gillat Woody, så länge jag kan minnas. Jag kan inte riktigt minnas den exakta tidpunkten mina ögon först mötte hans filmer, jag kan bara göra en ungefärlig uppskattning. När började vår vänskap egentligen? Det måste ha varit i mina tidiga tonår; kanske var det Hannah och hennes systrar jag stötte på först möjligtvis Radio days. Hursomhelst är det så länge sedan att han nu är den ende regissör som står mig så nära att jag alltid enbart benämner honom vid förnamn.
Jag vet inte heller riktigt vilka känslor som väcktes hos mig just då, vid våra första möten, av filmerna. Varför gillar man som fjortonåring Woody-filmer? Kanske vard det mina New York-drömmar som existerade långt innan jag blev notorisk anglofil och bytte Greenwich Village mot Brighton Beach, kanske kunde jag som hyperneurotisk tonåring relatera till något i Woodys ängsliga persona, eller så kanske (och detta troligaste alternativet) det var en sorts längtan till vuxenvärld, en fascination för det sofistikerade, kulturella, pratiga, analyserande. Allt som jag aldrig hade sett då, vid ringa fjorton års ålder.
I förrgår såg jag om Fruar och äkta män, och även om jag inte direkt kan åldersmässigt jämföra mig med de medelålderskrisande huvudpersonerna så känner jag igen en hel del; jag har upplevt mycket av det som jag som fjortonåring fascinerades så av. Jag kan helt plötsligt identifiera mig med Mia Farrows rollkaraktär, snarare än Juliette Lewis (eller nej, jag har nog vid närmare eftertanke aldrig kunnat identifiera mig med Juliette Lewis tidigare heller) . Jag är där nu. I nästa Woody-epok. Äntligen.
Sally (Judy Davis) i Husbands and Wives, 1992
"Fucking Don Juans. They should have cut his fucking dick off."
Jag vet inte heller riktigt vilka känslor som väcktes hos mig just då, vid våra första möten, av filmerna. Varför gillar man som fjortonåring Woody-filmer? Kanske vard det mina New York-drömmar som existerade långt innan jag blev notorisk anglofil och bytte Greenwich Village mot Brighton Beach, kanske kunde jag som hyperneurotisk tonåring relatera till något i Woodys ängsliga persona, eller så kanske (och detta troligaste alternativet) det var en sorts längtan till vuxenvärld, en fascination för det sofistikerade, kulturella, pratiga, analyserande. Allt som jag aldrig hade sett då, vid ringa fjorton års ålder.
I förrgår såg jag om Fruar och äkta män, och även om jag inte direkt kan åldersmässigt jämföra mig med de medelålderskrisande huvudpersonerna så känner jag igen en hel del; jag har upplevt mycket av det som jag som fjortonåring fascinerades så av. Jag kan helt plötsligt identifiera mig med Mia Farrows rollkaraktär, snarare än Juliette Lewis (eller nej, jag har nog vid närmare eftertanke aldrig kunnat identifiera mig med Juliette Lewis tidigare heller) . Jag är där nu. I nästa Woody-epok. Äntligen.
Sally (Judy Davis) i Husbands and Wives, 1992
"Fucking Don Juans. They should have cut his fucking dick off."
I don't want to wait in vain for you love
Kristoffer gjorde det enda rätta och beslutade sig för att föreviga Slickköerna de två senaste helgerna. Tro bara inte på allt ni ser- jag är inte särskilt sur. Det är faktiskt så jag ser ut när jag har apkul. Nästa vecka ska jag försöka fixa ljudfiler från köallsången.
Talk about- Pop music!
På grund av min kroniska brist på alla former av planering hamnade jag på Göteborgståget from hell i söndags. Ska en tågresa från Stockholm till Sveriges framsida verkligen ta sex och en halv timme? Jag hoppas någon stackare tackar SJ för att de valde att lägga tågrutten till västkusten via Säffle. Vad kan man göra förutom att fördriva tiden med sömn och diverse musikmagasin.
Den numera rätt kackiga tidingen Q listade i sitt senaste nummer Guilty Pleasures - 115 Records it's OK to Love. De listade alla de där skivorna som normalt göms undan i skåp eller sätts längst ner i skivhyllan så att de inte ska synas så bra. Själv har jag aldrig förstått varför man ska försöka upprätthålla en air av cool musiksmak när det är de där älskade rötäggen som ger samlingen karaktär och liv. Jag brinner och älskar dem och sätter de längst fram i samlingen. Jag har rätt många av plattorna på listan- Cyndi Lauper, The Bangles, Eurythmics - även om jag fortfarande hävdar att Savage är en betydligt bättre skiva än Revenge. Jag har redan avhandlat min eviga kärlek till Bananarama, men det finns mer, betydligt mer i min Guilty pleasures-hylla.
Något som är min egen personliga guilty pleasure är Belinda Carlisle. Jag älskade Go-Go's, inte bara för Belindas skull utan också Jane Wiedlin (är hennes Rush Hour den ultimata 80-tals singeln eller inte? Förmodligen inte, men den är attans bra). Faktum är att det mesta Belinda gjorde fram till, säg, Live your life be free, är förstklassig girlgrouppop. På senare rid har hon förlorat sig själv i alltmer desperata försök att gräva sig än djupare ner i mainstreamsfåran när det är pop-Belinda alla vill höra. Senast var hon tydligen deltagare i en matlagningsdokusåpa i engelsk teve. Jag lyssnar på Our lips are sealed och minns Belinda som hon ska vara. Rultig, sockersöt, powerpoppig och alldeles, alldeles underbar.
Celebrity skin
Jag vill inte framstå som kändiskåt stalker eller någonting, men på något sätt tyckte jag det var lätt surrealistiskt att se Lena Ph stå och skaka sina kokosnötter i natt på gaystraight2hell. Vem vet vilken kändis som kommer dyka upp och förgylla helgens Slick? Kikki Danielsson?
More songs about buildings and food
När jag var ung kunde jag uppskatta artister med stor bredd. Sådana som var i ständig musikalisk förnyelse, gärna också stilmässig utveckling. Under mina tidiga tonår var Eurythmics en av mina största favoriter. Under åttiotalet släppte de åtta skivor, alla med vitt skiljda inriktningar- det fanns i stort sett en Eurythmics-platta för varje humör. Ville jag ha svettig syntdisco lyssnade jag på Sweet Dreams, medan Revenge bjöd på antiseptisk arenarock och favorit-lp:n Savage innehöll allting däremellan. Att kritikerna sablade ner Dave och Annie hade jag svårare att förstå. Hur kunde man kalla de populistiska och integritetslösa, när de i själva verket visade upp en musikalisk mångsidighet i mitt dåvarande tycke utan like. Kanske tilltalande schizofreni mitt dåvarande rätt identitessökande tonårspsyke, kanske är orsaken kring min tidiga musiksmak svårare att spåra än så.
Idag ser jag annorlunda på musik. Hidden Cameras nya platta Awoo har fått kritik för att bandet rör sig i exakt samma musikaliska spektrum som på de två tidigare fullängdarna. Och visst, jag håller med, man känner igen vissa melodislingor, texterna är likaså snarlika, men idag kan jag uppskatta Joel Gibbs musikaliska vision mer än vad jag kunde då. Är musikalisk utveckling egentligen nödvändigt? Kate Bush senaste alster är också egentligen mer bakåtsträvande. Hon tycks ha fastnat i sitt eget musikaliska unversum i stället för hennes tidigare, mer progressiva alster, exempelvis Hounds of Love och The Dreaming. Men vad gör det när jag nu vant mig och trivs ganska bra där?
Jag trivs ju rätt bra med Joel Gibb också. Awoo, Learning the lie och Fee fie är utomordentligt fina poplåtar som kommer göra sig utmärkt när bandet spelar i Göteborg om några månader. Kommer jag vara där? Kommer jag tokdansa? Kommer det bli årets konsertupplevelse? You bet.
Idag ser jag annorlunda på musik. Hidden Cameras nya platta Awoo har fått kritik för att bandet rör sig i exakt samma musikaliska spektrum som på de två tidigare fullängdarna. Och visst, jag håller med, man känner igen vissa melodislingor, texterna är likaså snarlika, men idag kan jag uppskatta Joel Gibbs musikaliska vision mer än vad jag kunde då. Är musikalisk utveckling egentligen nödvändigt? Kate Bush senaste alster är också egentligen mer bakåtsträvande. Hon tycks ha fastnat i sitt eget musikaliska unversum i stället för hennes tidigare, mer progressiva alster, exempelvis Hounds of Love och The Dreaming. Men vad gör det när jag nu vant mig och trivs ganska bra där?
Jag trivs ju rätt bra med Joel Gibb också. Awoo, Learning the lie och Fee fie är utomordentligt fina poplåtar som kommer göra sig utmärkt när bandet spelar i Göteborg om några månader. Kommer jag vara där? Kommer jag tokdansa? Kommer det bli årets konsertupplevelse? You bet.
Then, the fall from grace
Allt var som vanligt, men lite galnare. Slick i lördags var inte riktigt som det skulle. Folk betedde sig inte som de brukar göra - de som vanligtvis är förståndiga och pålitliga sprang in på Kägelbanans toalett och spydde vid upprepade tillfällen. Inte, var det fullmåne men det kanske låg något annat i luften. Jag borde blivit orolig redan när den beryktade kön helt plötsligt inte fanns där. Det gapade tomt utanför Slick för första gången på länge. Kanske var det ett omen om att slicksommaren 2006 lider mot sitt slut. och framför allt, min semester har redan avslutats. Det är höst nu, banne mig.
Så, för att på något sätt avsluta med ännu mer galenskap vandrade jag hem från centralstationen till Kortedala i ett regnigt Göteborg klockan tre inatt efter att ha tagit nattåget från Stockholm. Jag hade Pet Shop Boys Behaviour i hörlurarna, vilket på något sätt var perfekt soundtrack till en vandring över Kvibergs kyrkogård. Det kändes höst, och det kändes bra.
För även om Slick ebbar ut finns det en del att se fram emot- bokmässa, Hidden Cameras-spelning, Poetry Slam, återstart av gs2h. Och om allting ändå skulle vara skit, kommer det bli skit med ett utomordentligt soundtrack.
Så, för att på något sätt avsluta med ännu mer galenskap vandrade jag hem från centralstationen till Kortedala i ett regnigt Göteborg klockan tre inatt efter att ha tagit nattåget från Stockholm. Jag hade Pet Shop Boys Behaviour i hörlurarna, vilket på något sätt var perfekt soundtrack till en vandring över Kvibergs kyrkogård. Det kändes höst, och det kändes bra.
För även om Slick ebbar ut finns det en del att se fram emot- bokmässa, Hidden Cameras-spelning, Poetry Slam, återstart av gs2h. Och om allting ändå skulle vara skit, kommer det bli skit med ett utomordentligt soundtrack.
Stars of Track and Field
Jag kommer precis från Ullevi, och jag är så glad för A. Lennart Julin. I teve sitter Anders Gärderud och kommenterar friidrotts-EM. Vem fick för sig att han är en duglig sportkommentator? Bara för att man sprungit till sig ett OS-guld en gång i tiden behöver inte betyda att man har något vettigt att säga. Jag sitter och gapar över hans idiotiska tekniska bedömningar och konstanta felsägningar. Hur länge ska han tillåtas vara kvar? Är det bara jag som reagerar på detta? Ex-stjärnan (?) Maria Akraka håller till på inneplan under EM-tävlingarna och intervjuar tävlande, eller tja, intervjuar och intervjuar, hon sticker mikrofonen under deras näsa, låter de flåsa ett tag inför Ullevipubliken innan hon ber dem ge idrottarna en "varm" applåd. Vem fick för sig att hon är en bra intervjuare? Förmodligen någon som tyckte att bra sportintervjuer bedrivs på ett dylikt sätt, utan att ge någon information överhuvudtaget.
Är det allt som krävs för att kommentera tävlingar? Att man är ett känt före detta idrottsansikte? Tar inte folk idrotten på större allvar än så? Visst, för den stora folkmassan är det lek och ren och skär underhållning, men skulle det skada att låta någon med insikt och kunskap kommentera? Undantaget som, bekräftar regeln verkar vara Erica Johansson i SVT:s tevestudio; hon är iallafall bitsk och gör sig på något konstigt sätt utomodentligt bra i teverutan.
Det finns en person som verkligen tar idrotten på allvar, tack och lov. Just min favorit A. Lennart. Det a. Lennart inte kan om friidrott är inte värt att veta. Jag skulle inte hålla det helt otroligt om han t.o.m. kunde mina egna uråldriga personliga rekord. Han är insiktsfull, kan göra korrekta bedömningar av utgången på en tävling (eh... herr Gärderud, det där var en pik mot dig) och dessutom framför han allting med en torr humor som får iallafall mig att dra på smilbanden. Jag tror dessutom att han gör regker och idrottbegrepp begripliga för en större del av svenska folket. Att han dessutom ser ut som jultomten sönderrökta lillebror gör ju inte saken sämre. Nej, sparka Anders och låt A. Lennart gå från teve4-idrotten till SVT. För det är väl meningen att det är de som ska ge folket bäst information. Eller?
(Att BWO-Martin Rolinski sprang upp och ner för Ullevis läktare med en mikrofon i handen ska jag nog inte ens kommentera. För jag antar att det var ett dåligt skämt jag inte ens förstår.)
Är det allt som krävs för att kommentera tävlingar? Att man är ett känt före detta idrottsansikte? Tar inte folk idrotten på större allvar än så? Visst, för den stora folkmassan är det lek och ren och skär underhållning, men skulle det skada att låta någon med insikt och kunskap kommentera? Undantaget som, bekräftar regeln verkar vara Erica Johansson i SVT:s tevestudio; hon är iallafall bitsk och gör sig på något konstigt sätt utomodentligt bra i teverutan.
Det finns en person som verkligen tar idrotten på allvar, tack och lov. Just min favorit A. Lennart. Det a. Lennart inte kan om friidrott är inte värt att veta. Jag skulle inte hålla det helt otroligt om han t.o.m. kunde mina egna uråldriga personliga rekord. Han är insiktsfull, kan göra korrekta bedömningar av utgången på en tävling (eh... herr Gärderud, det där var en pik mot dig) och dessutom framför han allting med en torr humor som får iallafall mig att dra på smilbanden. Jag tror dessutom att han gör regker och idrottbegrepp begripliga för en större del av svenska folket. Att han dessutom ser ut som jultomten sönderrökta lillebror gör ju inte saken sämre. Nej, sparka Anders och låt A. Lennart gå från teve4-idrotten till SVT. För det är väl meningen att det är de som ska ge folket bäst information. Eller?
(Att BWO-Martin Rolinski sprang upp och ner för Ullevis läktare med en mikrofon i handen ska jag nog inte ens kommentera. För jag antar att det var ett dåligt skämt jag inte ens förstår.)
Our House- in the middle of our street
Ibland saknar jag kollektivlivet jag brukade leva. När min etta blir alltför trång, när det känns alltför deprimerande att återigen äta middag med enbart teven som sällskap brukar jag nostalgiskt tänka tillbaka till min tid som sambo. För det fins mycket att sakna, inte bara sällskapet, utan också smågnabbandet, grälen och de ständiga nattmackorna på köksbordet som det ständigt skulle pratas ut kring.
Men sedan kom jag på- nu i sommar har jag levt i en sorts kollektiv. Vi har haft ett minikollektiv på Gotlandsgatan 52, iallafall varje helg. Det har varit smågnabbande, storgräl, kärleksdraman, och evigt fyllekäkande om vartannat. Mitt sommarliv kan närmast liknas vid ett avsnitt av Pantertanter- alla på Gotlandsgatan har ju sina motsvarigheter i Miamis käringkollektiv.
Micke är Dorothy Zbornak, gruppens självklara ledare som vi alla träffas hos, och vars bitska tunga kan producera de mest dräpande kommentarerna. Kristoffer är Rose Nylund, den naiva och hjälpsamma idealisten från småstan med ett hjärta av guld som ständigt försöker agera världsförbättrare. Jimmy är Blanche Deveraux, ständigt redo att smälta männens hjärtan. Och själv skulle jag, Brewster, kategorisera mig som Sophia Petrillo: gammal, skäggig, full av mer eller mindre relevanta vishetshistorier och jag försöker ständigt styra stackars Dorothys liv.
Finns det någon mer egentlig liknelse mellan Gotlandsgatan 52 och en bortglömd sitcom från 80-talet? nja, hela liknelsen kanske egentligen kan bero på att jag nyligen köpt Pantertaneter på DVD-box och flera dagars sträcktittande lätt sätter griller i huvudet på en. Nästa vecka ska jag plöja igenom Six Feet Under-återkommer då med vilka karaktärer vi är i familjen Fisher.
Men sedan kom jag på- nu i sommar har jag levt i en sorts kollektiv. Vi har haft ett minikollektiv på Gotlandsgatan 52, iallafall varje helg. Det har varit smågnabbande, storgräl, kärleksdraman, och evigt fyllekäkande om vartannat. Mitt sommarliv kan närmast liknas vid ett avsnitt av Pantertanter- alla på Gotlandsgatan har ju sina motsvarigheter i Miamis käringkollektiv.
Micke är Dorothy Zbornak, gruppens självklara ledare som vi alla träffas hos, och vars bitska tunga kan producera de mest dräpande kommentarerna. Kristoffer är Rose Nylund, den naiva och hjälpsamma idealisten från småstan med ett hjärta av guld som ständigt försöker agera världsförbättrare. Jimmy är Blanche Deveraux, ständigt redo att smälta männens hjärtan. Och själv skulle jag, Brewster, kategorisera mig som Sophia Petrillo: gammal, skäggig, full av mer eller mindre relevanta vishetshistorier och jag försöker ständigt styra stackars Dorothys liv.
Finns det någon mer egentlig liknelse mellan Gotlandsgatan 52 och en bortglömd sitcom från 80-talet? nja, hela liknelsen kanske egentligen kan bero på att jag nyligen köpt Pantertaneter på DVD-box och flera dagars sträcktittande lätt sätter griller i huvudet på en. Nästa vecka ska jag plöja igenom Six Feet Under-återkommer då med vilka karaktärer vi är i familjen Fisher.
You can take the girl out of Bananarama, but you can't take Bananarama out of the girl
För några dagar sedan ondgjorde jag mig över Slicks bisarra kösystem. Det är ibland konstigt hur fort det kan svänga. När jag i söndags begav mig till Stampen i Gamla Stan för att bevista årets enda Defekt (och vilken kväll det blev sedan, men mer om det senare) kändes det som om någonting extremt viktigt saknades: det fanns ingen kö. Var skulle man skråla Smiths-låtar för full hals? Var skulle man pirrigt gömma undan sin medhavda öl för vakterna? Var skulle man nervöst hitta flirtobjekt redan innan man kommit in på klubben? Köandet har förvandlats från någonting förhatligt till en nödvändig del av utgångsritualen. Någonting att se fram emot, för det har visat sig att man kan träffa en hel del riktigt trevliga människor där.
En trevlig flata joinade mig och Kristoffer i den obligatoriska allsången. Tydligen blev hon fascinerad av att jag kunde hela sångtexten och dansstegen till Bananaramas Love in the First Degree. Hey, vilken homosexuell man med självrespekt älskar inte 'Nanas? Deep Sea Skiving håller jag som ett av de största popalbumen från 80-talet och Cheers then måste vara den ultimata brek-down-and-cry-låten.. Men för mig, och för min nyfunna flatvän, är det helt klart att det mest fascinerande med Bananarama varoch är helt klart Siobhan Fahey, och denna fascination stammar nästan enbart från hennes fullständiga galenskap. Completely bonkers. Hon var till och med galen nog att gifta sig med skäggtoken Dave Stewart i slutet av 80-talet. Köpolaren försökte övertyga mig om att även det Siobhan släppt efter Hormonally Yours 1992 har varit fyllt av guldkorn. Jag hävdade att I Can Drive mest lät som en samlös rip-off på britpopen och senaste försöket Pulsatron framstår mest som en desperat försök att haka på electroclashen. Men vi kom överens om en sak- Siobhan är fortfarande den coolaste kvinnan i kajal. Och alltjämt lika galen.
Vem vet vad som händer nästa Slickkkö? Diskussion om hårspraysikonen Mari Wilsons hår? Vad det än blir så väntar jag med spänning.
En trevlig flata joinade mig och Kristoffer i den obligatoriska allsången. Tydligen blev hon fascinerad av att jag kunde hela sångtexten och dansstegen till Bananaramas Love in the First Degree. Hey, vilken homosexuell man med självrespekt älskar inte 'Nanas? Deep Sea Skiving håller jag som ett av de största popalbumen från 80-talet och Cheers then måste vara den ultimata brek-down-and-cry-låten.. Men för mig, och för min nyfunna flatvän, är det helt klart att det mest fascinerande med Bananarama varoch är helt klart Siobhan Fahey, och denna fascination stammar nästan enbart från hennes fullständiga galenskap. Completely bonkers. Hon var till och med galen nog att gifta sig med skäggtoken Dave Stewart i slutet av 80-talet. Köpolaren försökte övertyga mig om att även det Siobhan släppt efter Hormonally Yours 1992 har varit fyllt av guldkorn. Jag hävdade att I Can Drive mest lät som en samlös rip-off på britpopen och senaste försöket Pulsatron framstår mest som en desperat försök att haka på electroclashen. Men vi kom överens om en sak- Siobhan är fortfarande den coolaste kvinnan i kajal. Och alltjämt lika galen.
Vem vet vad som händer nästa Slickkkö? Diskussion om hårspraysikonen Mari Wilsons hår? Vad det än blir så väntar jag med spänning.
3 * Terry
I love you. In my dreams, I love you!
You thought you were such a smartie,
but Terry knows about karate
There's other things he's good at too;
Terry's not a BIT like you
He said to me he wanted to be near to me
He said he never wanted to be out of my sight
But it's too late to give this boy my love tonight
Please wait at the gate of heaven for me, Terry
So if it slipped between my breasts, he'd rescue it... mmmh yes!
... eftersom jag knappast kan låta en slicklördag passera utan en ynka kommentar kommer här en passande illustration som visar ungefär hur jag kände mig klockan två natten till söndagen. Och om det ändå inte går fram får jag väl meddela att känslan var ytterst positiv.