brewster

Jag får spader på barnfamiljen som bor tvärs över trapphuset. Deras ungar måste vara synnerligen svåra fall av någon bokstavskombination. De skriker och stojar från åtta på morgonen till tolv på natten; stampar i golvet och knuffar varandra in i väggarna. Och svenskt blyg och timid som jag är vågar jag inte gå över, knacka på dörren och klaga vänligt men bestämt. Istället väljer jag att ge igen med samma mynt. Varje dag när jag stiger upp klockan sex sätter jag på stereon på högsta volym och dansar runt i mina sockor till någon sockersöt fransk popsnärta eller annan kitschpop. Dessutom känns det som om jag behöver något sådant för att få bort mig hiskeliga morgonhumör. Och så inbillar jag mig att även om inte grannfamiljen inte förstår min hämndaktion så kanske det enbart gör dem gott att få en dos kvalitetsmusik i sin nattsömn. Vem kan väl stå emot Sheila eller Sylvie Vartan i längden?

När man har en hel söndag- en hel BAKFULL söndag- till sitt förfogande kan man passa på att lyssna igenom stora delar av sin skivsamling. Och samtidigt kan man förundras över hur fantastiska vissa låtar är. Och skaka på huvudet när de fortfarande, efter alla dessa år, griper tag i en och skakar om en. Jag borde känna lite mer i allmänhet, tror jag.

Jag promenerade längs kajkanten i Eriksberg idag och blickade upp mot husfasaderna. Det är fina hus; jag gillar speciellt husfasaderna av tegel och de där assymetriska balkongerna med vinklar och vrår som egentligen inte tjänar något syfte förutom att konfundera en. Kanske ska man ställa alla sina balkongväxter där. Vem vill bo i Eriksberg? Svinrika pensionärer. Jag vill inte bo där, det finns inte ens en ordentlig sunkpub, ingen skivaffär heller, det finns några flashiga restauranger och ett puttinuttigt konditori. Synd på så fina balkonger.

Hotellet i Eriksberg är inrett i karmosinrött. Är det bara jag, eller får man inte en stark bordellkänsla av just den färgen? De bjuder på dignande fruktskålar med vindruvor och choklad. Män i kostymer strömmar ut från hissdörrar och till lunch bjuds vi någon sorts fiskrätt som är byggd på höjden. Gott, men jag gillar i allmänhet inte designad mat. Jag känner mig inte bekväm. Och tänker mer på saker runtomkring än på den konferens som jag egentligen är där för att bevista.

Som genom ett under var det skivmässa i Stockholm samtidigt som jag missade Göteborgsmässan. Men jag gick ändå inte - det fick räcka med ett par besök på Pet Sounds. Resten av helgen är som ett enda feberrus. Någon sade att jag såg ut som Travolta, och en tjej skrek högt och gestikulerade vilt inne på Linos toalett. Jag blandade förrädisk bål och Micke slängde i badankor. Ett gammalt spöke klappade en polishäst på mulen. Det måste ha varit kul.

Det är så typiskt att det ska vara skivmässa i Göteborg just den helgen som jag befinner mig i Stockholm. Jag borde ju stödja denna utdöende. Det känns ju som om det är kört- folk med samlarmani kommer väl alltid att finnas, men efter den elektroniska musikspridningen slutligen tagit död på det materiella skivköpandet kommer nog skivmässorna föra en alltmer tynande tillvaro.

Förr i tiden var det ju en stor grej, och jag inbillar mig att det inte var så enbart för mig. Om inte annat så var det nog likadant för Karolina. Vi var partners in crime förr i tiden. Jag bevistade min första skivmässa i Västerås hösten 1991. Jag och Karolina åkte dit en gråmulen lördag, två stackars vilsna tonåringar utan någon som helst aning om vad som väntade på oss i Västerås. På den tiden var det Storstaden. Vi irrade från Västerås centralstation ut till Rocklundahallen, tänk hur en sådan kort bit kan ställa till så stora problem, och vi häpnade över den nya värld som öppnade sig för oss när vi steg in: rader och åter rader av vinylbackar, suspekt rökluft och äldre män i skinnjackor. Filtmatta, vita plastpåsar och söndertvättade hårdrockst-tröjor. Det fanns ett par stånd som innehöll cd-skivor, men för oss var det LP som gällde. Jag lyckades hitta The Kick Inside med Kate Bush för bara 20 kronor, dessutom köpte jag U2:s The Joshua Tree åt min storebror. Mer än så behövdes inte. Min övriga tid tillbringade jag mest med att hjälpa Karolina leta efter Pink Floyd-skivor och gå och trängas med skinnjackorna. Vi sprang tillbaka till centralstationen för att inte missa sista dagståget till Eskilstuna, men lyckades inte hinna dit, utan fick vänta en timme sittandes på en kall och hård bänk i Västerås. Det gjorde förvisso ingenting eftersom vi kunde roa oss med att beundra våra respektive inköp. Det här var på den tiden då musiken på skivorna inte nödvändigtvis var det intressantaste, utan omslagen och texttranskriptionerna kunde vara minst lika intressanta. Kates söndertrasade klänning och trånande blick på omslaget. Heathcliff, it's me, Cathy.
Det blev flera besök på Västerås skivmässa, men efter ett par år lades den ner. Andra, större skivmässor väntade, både i Sverige och utomlands, men tja, ni fattar, ingenting kommer riktigt nå upp till den där första känslan en riktig samlarnörd upplever då han kommer in i ett rum fullt av leksaker. Och jag stödbesöker alla skivmässor bara för sakens skull, bara för att jag vill att de alltid ska finnas där. Därför gör det lite ont att andra saker, som egentligen ganska obetydliga stockholmsresor, ska komma mellan mig och mina skivmässor.

Bengans ska öppna filial i Stockholm. Det blir svårare och svårare att motivera sitt val att bo kvar i Göteborg.

Tre dagar kvar, sedan befinner jag mig i huvudstaden igen! Där ska jag ta mig genom det sedvanliga schemat:

* Förväntansfull tågresa med Attitude, Uncut och Word
* Fredagsöl med Micke och Kristoffer
* Alldeles för lite sömn
* Lördagsvandring runt söder
* Förlustelser på Pet Sounds
* Kaffe, falafel, ginseng
* Fruktvin, bål och gräl om förfestmusik
* Dans, barhäng, toalettköer
* Minnesluckor, bakfylletåg, sömn

Förutsägbart, kanske, men ack så underbart.

När allting känns som mörkast är det bra att kunna hänga upp sitt liv på sin skivsamling. Senast tillskottet, och säkerligen det som kommer rädda många långa och ensamma vårkvällar, är One kiss can lead to another: Girl group sounds. Massor av sockrig popkonfekt förpackad i en sminklåda, med cd-konvolutet utformat som en dagbok och cd-skivorna som små fickspeglar. Visst,  det är en fantastisk yta, men när det matchas med innehåll också... oj oj oj. Hur ska ska en cd-box som innehåller The Tammys euforiska Egyptian Shumba kunna vara annat än oumbärlig? Suck.

På ett av mina favoritantikvariat, det där på Haga Nygata där den trevlige skäggige mannen allid sitter och skrockari kassan, fanns en gång en kokbok för popcornälskare. Den beskrev med avancerade recept och glossiga bilder hur man kunde använda dessa snacks i sin matlagning, i röror och sallader, både till vardag och fest. Jag är egentligen inget stort popcornfan, det är på tok för fettsnålt för att jag ska älska det, men jag funderade på att köpa boken på grund av dess totala bisarrhet. Ett av de mest tilltalande recepten innehöll såväl popcorn som marmite. Hur kommer någon ens på att blanda popcorn med marmite? Så när jag svängde förbi antikvariatet häromdagen var boken borta. Någon hade insett bokens storhet, någon annan än jag hade tyckt att receptet på marmitepopcorn känts underligt lockande. Det finns visst böcker för alla.

..eller inte. Ända sedan jag flyttade till Göteborg har det på nämnda antikvariat funnits en bok med Momus samlande låttexter. Den finns fortfarande i hyllorna, och kommer nog göra så i många år framöver. Har Momus ens en publik i Sverige? Jag kan annars komma på en handful poppoeter som också förtjänar att få sina alster publicerade i en snygg bok, och inte bara i ett skivkonvolut: Joel Gibb från Hidden Cameras, Kirsty MacColl, Stephin Merritt, Laura Nyro, Rufus Wainwright. The Smiths texter finns redan i någon bok va? Och det är väl för mycket att be om att få Liz Frasers texter snyggt paketerade i bokform.

Tänk, på dagens poesiläsning på Hängmattan hade ett gäng diktgroupies uppenbarat sig- de skanderade och applåderade; läste med i dikterna och gjorde allmänt väsen. Var det poetry slam eller hockeykväll med grabbgänget vi hade hamnat på? Det var tydligen inte bara jag som aspirerar till att bli poetstalker. En rejäl portion panerad ost till lyrikuppläsningen och de vilda poesifansen, och min söndagkväll var gjord. Egentligen är jag emot alla former av traditioner, men jag kan tänka mig att göra detta till en livslång vana.

När allt känns som mörkast behövs en dos av Miss Universum. Författarcentrum Väst hade poesikväll, så efter lite sushi och fika gick jag dit med Elaine och Johanna. Catti Brandelius gjorde mig glad och fick mig att skratta. En ny, trevlig bekantskap var Jarl Hammarberg, som läste nonsensdikter med sin danska fru på scen. Han hade varit tillsammans med Sonja Åkesson, och det är ju en merit i sig. Sonja Åkesson är fantastisk. Sedan så var det någon experimentell ljudkonstnär där som enbart fick mig att må dåligt, vilket kanske var hans syfte också. Tur att avslutningen var så bra... Om bara Catti kommer tillbaka till Göteborg någon mer gång är jag där igen.

Jag har också hunnit lyssna in mig ordenltigt på min Cristina-skiva de senaste dagarna. Folk har tjatat om detta i evigheter, men jag har aldrig förstått det förrän nu- varför låter min vinylskiva så mycket klarare och så mycket  bättre än samma låtar på cd? När jag enbart hade What's a girl to do på cd var jag rätt förlåtande- jag förstod ju att låten var inspelad analogt från början och att man inte kan ställa samma krav på den plattan som en som inspelats digitalt idag. Men oj, oj, oj, den här vinylen låter utmärkt!

Mina husnycklar ligger numera i botten av en sopcontainer. Jag är en praktklant, men nu har jag iallafall lärt mig att aldrig hålla nycklarna i ena handen när man har soppåsen i den andra. Jag kan iallafall glädja mig att jag fått två skivor på posten idag, en tolva med Cristina (kärlek!) och en dubbel-cd med B-52's (ännu mer kärlek). En musikaliskt storartad tröst. Jag dansar och gråter.

Om jag hade fått ett slant för varje gång någon sade att jag är lik John Travolta hade jag kunnat köpa mig en lägenhet i Majorna för länge sedan. Det hände idag igen. Kanske skulle börja extraknäcka som look-alike.

Vem kom på den inte så briljanta idén att förlägga den första dagen på bokrean på årets fattigaste dag- den 23:e februari?

Jag hann med två besök på Wettergrens och Akademibokhandlen idag. Morgonbesöket var lugnt, enbart för att reka läget- jag kollade var de böcker jag tänkt köpa var lokaliserade- så att jag på eftermiddagen jag kunde ge mig ut bland förvirrade kulturtanter och vilsna mödrar med barnvagnar, och plocka ut russinen ur kakan förhållandevis smärtfritt. Jag lyckaes väl sådär.

Det fanns inte mycket gott i årets katalog, eller så är det jag som inte har plöjt igenom den fullt så bra som jag kunde, men det blev ändå en del inköpt första dagen: Joyce Carol Oats, Woody Allen, Traci Lords, Kristina Lugn. En brokig samling. Om ett par dagar ska jag våga mig ut igen, med betydligt mer pengar på fickan och vassare armbågar, så jag kan hantera kulturtanterna på rätt sätt.

Nu finns det ingen återvändo. Idag bokade jag englandsbiljetter till mig och Micke, så i Juni bär det av över Nordsjön mot det förlovade landet i väst. Det blir väl lite London, mycket Brighton, en hel del fruktvin och massor av Dynamite Boogaloo. Redan nu ska jag börja spara ihop till ett ordnetligt skivkonto. Hurra!

Fick paket från AnnaLena idag också- som inte får öppnas förrän söndag. Hur ska man kunna hålla sig? Hur ska jag kunna vänta till på söndag med att öppna en present. Och hur ska jag göra för att mina englandsdrömmar inte ska gå överstyr innan juni?

A sad fact widely known
The most impassionate song
To a lonely soul
Is so easily outgrown
But don't forget the songs
That made you smile
And the songs that made you cry
When you lay in awe
On the bedroom floor
And said : "Oh, oh, smother me Mother..."

Det blir ingen Morrisseykonsert för mig i år. Jag tänkte in i det längsta. Funderade, grubblade och vankade av och an,  men kunde till slut inte uppbringa ett riktigt bra skäl till att gå. Jag menar, jag gillade, ja, rentav älskade Maladjusted när den kom, men den senaste plattan kom, lyssnades igenom och bara försvann. Den sade mig inte speciellt mycket och kanske är det så att jag äntligen, ÄNTLIGEN inte är sjutton år längre. Har jag blivit en av dem människor som flygit ifrån den mytiske mannen? Jag vill inte glömma sångerna som fick mig att gråta, och sångerna som räddade mitt liv, och det tror jag inte jag kommer göra heller. Men det kommer inga sådana låtar längre från mannen Moz, inga låtar som kan rädda mig. Inte för mig iallafall. Farväl.

Men... någon gång ska jag lyssna på Paint a Vulgar Picture igen, skruva upp volymen på topp och dansa så att mina ben enbart går ner till knäna. Jag ska se vad som händer. Och kanske, kanske kommer allting vara nästan som det brukade vara.

Jag hatar att dejta. Om nu någon av de få personer jag dejtat under min livstid läser detta hoppas jag att ni inte tar illa upp- det är väl inget fel på er egentligen, ni är fina människor allihopa- det är mest själva fenomenet dejting som jag aldrig gillat. Jag känner mig obekväm med personer jag inte känner, i offentliga miljöer och jag vill framför allt inte bli betraktad som en potentiell pojkvän. Jag vill inte granskas och jag vill heller inte granska andra. De ingångar in i förhållanden som funkat bäst för mig är pang-bom, rakt på sak, utan krusiduller. Vem är dejterna till för egentligen? Vem uppskattar dem? Vem kom på att det är på det sättet man bäst skaffar en partner?

...Och så på senaste tiden har jag blivit inbjuden på två kompisdejter, där jag inte ska beskådas som potentiell pojkvän, utan potentiell polare. När började dejtingkulturen  genomsyra vårt samhålle så mycket att det blev ett sätt att skaffa nya vänner? Jag trodde man skaffade nya vänner i studiecirklar, på jobbet, i toalettkön eller rökrutan, inte på någon fikadejt. Nä fy fan, nu ska jag börja dejtvägra.