brewster

Anna Forbes (Daniela Nardini) i This life, 1996
"Well if you'll excuse me, I've got a long bath and a short dress to get into."

Alltså, anledningen till att jag tjatar så mycket om Anna just nu är att This Life har kommit ut i en snygg DVD-box med samtliga avsnitt. Och om jag hade haft födelsedag inom den närmsta framtiden hade den varit solklar på önskelistan, som det är nu får jag väl masa mig iväg till Movieline och köpa in den själv, som vanligt.

Jag måste säga att jag modellerat hela mitt vuxenjag på just karaktären Anna, som kombinerade sitt advokatjobb på dagen med en diet av nudelsoppa, Smirnoff Vodka och hatiska/kärleksfulla gräl med Miles under resten av dygnet. Hela hennes kollektiv, ja hela teveserien faktiskt, var ju en enda lång orgie i sex, gräl, sprit, knark och halvdysfunktionella twentysomethings.Undrar om mitt liv hade tett sig annorlunda om jag hade växt upp med, säg, Seventh Heaven? Jag är rätt nöjd med att ha This Life-gänget som mina nuvarande förebilder, faktiskt.

(Fast om jag ska vara riktigt ärlig så var jag nog i själva verket mer lik Warren, den snälle men o så tråkige bögen. Men det låtsas jag naturligtvis inte om.)

Anna Forbes (Daniela Nardini) i This Life, 1996
"Despite all its shortcomings, I'm still partial to penis"

Jag älskar The Pipettes!

Mina musikaliska förälskelser kommer minst lika sällan som de ytterst oregelbundna tillfällen då jag råkar kära ner mig i någon stackars människa. Thank heaven for The Pipettes. Känns äntligen som sommarens soundtrack börjar arta sig, nu när Final Fantasy släpper nytt och allting, men tillbaka till det viktigaste. För vad behöver man egentligen mer än tre übercoola flickor i polkadotklänningar, klapprande trummor, lite shoo-be-doo här och lite la-la-la där, handklapp och handrörelser på rätt sida om gränsen till camp?

Var de kommer från? Brighton, såklart. Bliss.

Tydligen stämmer den gamla skrönan som säger att man som singel går ner i vikt per automatik. Om jag hade brytt mig om strandsäsongen 2006 hade jag nog glatts åt det, men när var den senaste gången jag badade - för tre år sedan? Istället kan jag glädja mig åt att jag måste ut och köpa nya kläder titt som tätt. Och mina gamla kläder börjar faktiskt passa igen! 

Elaine och Johanna följde med till Ragtime och H&M som smakråd. Jag gillar Ragtime, där finns mycket fint. Visst, det är överdrivet dyrt, och där finns också mycket skit, men tillräckligt mycket godsaker för att min plånbok ska börja känna sig orolig. Köpte en ny skjorta med smal passform, som förmodligen kommer invigas nästa gs2h, och en tröja i velour.  Och om jag fortsätter vara singel kommer jag vara tvungen att bege mig ut på stan snart igen. Plånboken min må darra!

Jag har tillbringat dagen med att leta limerickar till min niondeklass idag. De tog emot uppgiften att skriva egna alster med förvånansvärt glada ansikten- vanligtvis brukar det vara en eller två eller tjugo som klagar, men nu ingen alls. Kanske var det för att jag faktiskt påpekade att de flesta limerickar kan vara rätt fräcka och halvsnuskiga. När jag såg en illavarslande lyster uppenbara sig i mina elevers ångrade jag mig genast.
"But never, EVER use the F-word!", kände jag mig nödgad att lägga till innnan de ivrigt satte sina pennor till pappret.

När jag var liten var nog den bok jag uppskattade mest i mina föräldrars bokhylla Svea hunds limerickar av Hasse Alfredsson. Hasse Alfredsson är ett geni. Kanske var det mitt framtida intresse för ord och halvnördiga rim som grundats redan då, men mest troligt var det nog att jag fascinerades av den värld av eleganta insinuationer och fräckheter som strömmade mot mig när jag slog upp bokens pärmar. Boken befolkades av män och kvinnor från så vitt skilda, exotiska ställen som Albertville, Essen, Baku och Gränna. För att inte glömma herr Alfredssons egna illustrationer, som var magnifika, nästan i Quentin Blake-klass. Jag är barnsligt förjust i den än idag.


"Är det du" sa grevinnan Lorenzo
till grannfrun, "som oförskämt nänns å
sprida rykten om att maken
har en vårta på saken"
hon sa "Nej men jag sa att det känns så"

H. Alfredsson

Martin Timell talar ut om sexryktena, Aftonbladet 060423

Var med Sissi och fikade på Hängmattan (var annars?) och vi diskuterade de vanliga sakerna- vi förfasades över våra vänners familjebildande, drog skvallret från de senaste utekvällarna och sist men inte minst: de senaste veckornas löpsedlar. Och de må vara mycket vi är oense om, men ingen av oss kan förstå hur en så grå och okarismatisk person som Martin Timell kan vara löpsedelsstoff. Jag förstår att Carola eller kungahuset skapar rubriker. Jag kan förstå att vulgokvinnor som Natacha och Linda Rosing som har sex i teve utgör något sorts nyhetsvärde-Ja till och med föredettingar som Anna Book eller Kikki Danielsson- de är underdogs som kravlat sig upp ur E-kändisträsket, och svenska folket- inklusive jag själv- älskar ju underdogs....

...Men Martin Timell- vad är han känd för förutom att snickra lite i teve med sin olidlige spoling till son? Vi försökte fila på en förklaring, men varken Sissi eller jag kom på någonting bra. Andra folkkära teveprofiler som Arne Hegerfors eller Kristin Kaspersen, får de lika många spaltmeter? Jag vill se Kattis Ahlström tala ut om de bisarra sexryktena. Eller se på löpsedeln att Arne Weise minsann också är elak och vidrig. Martin måste ju dela med sig av spaltutrymmet. Det kan väl inte bara vara han som har skelett i garderoben. Seså, murvlar, ut och jaga efter hittills gråa SVT-möss som Anja Kontor och Susanne Axell nu! Lite snaskigt skvaller om dem skulle verkligen chockera mig.

Ruth Fisher (Frances Conroy), Six Feet Under
"Your father is dead and my pot roast is ruined"

På vägen hem från Stockholm köpte jag med mig ett gäng tidningar för att inte göra tågresan till den plågsamma helvetesfärd det brukar vara. Det enda som är värre än tågresor är nog bussdito. Med Attitude, Mojo och Q i handen och hörlurar dånande med B-52's (för att dränka ljudet av förhatliga småbarn) hade jag en relativt behaglig resa. Både Mojo och Q, båda ganska träiga musikmagasin, hade med de obligatoriska listorna den här månaden. Speciellt Q brukar vara väldigt förtjusta i att lista allting mellan himmel och jord- jag vet inte hur ofta de listar de bästa albumen genom tiderna. Så ofta kommer det väl inte ut riktiga milstolpar i musikvärlden att man måste revidera listorna varje år?

Den här gången var dock listan något utöver det vanliga. Q har för ovanlighetens skull listat de sämsta albumen i världshistorien. Å, en sådan rolig läsning! Som jag alltid brukar säga till mina elever i bokrecensionstider: "En riktigt rejäl sågning är fan så mycket roligare att läsa än en halvmesig hyllning". Q hade äntligen fattat galoppen. Köp den, och läs om hur dålig Spice Girls sista platta egentligen är. Och vilken Mariah Carey-platta finns egentligen med?

Själv kollade jag igenom min egen skivsamling på jakt efter andra olyssningsbara alster men jag hittade inget som direkt skulle platsa På Q:s lista. Jag är ärlig! Eller, tja... när jag kollade extra noga hittade jag dessa lågvattenmärken:

Mad Donna: The Wheels on the Bus
Madonna sound-alike sjunger engelska barnvisor

Alla Pugatjova: Watch out
Den ryska superdivan sjunger The Pinks-covers och duettar med salige Jacob Dahlin

Niagara: Verité
Fruktansvärt stelbent fransk hårdrock

ALLA album med Momus
Självupptagna, pretentiösa och totalt olyssningsbara

Joey (Mary Beth Hurt) i Interiors, 1978.
"Political activity is not my interest,  I'm too self-centred for that."

Jag agerade flyttkarl då Elaine flyttade i helgen, och då menar jag verkligen karl. Jag och de övriga manliga flytthjälparna bar och kånkade på soffa, säng, skåp och allehanda tunga saker medan kvinnorna stod inne i lägenheten och donade och plockade med småsaker. Inredning och trivsel. Tydligen hade jag blivit ombedd att vara med enbart för mina svällande musklers skull och möjligen min villighet till tunga lyft. Jag kände mig så obekväm i min sterotypa könsroll att jag gick in i köket, gjorde sallad och färdigställde pajerna som flyttsällskapet skulle bjudas på. Någon måtta på manligheten får det vara.

Mina poesivänner fanns återigen på Hängmattan igår. Det vankades nämligen vårfinal i Poetry Slam. Min tradtion,  en av mina få fasta punkter i tillvaron. Alla våra gamla favoriter från deltävlingarna var där - den lillgamla, hennes koleriske pojkvän, den renrakade religionskritikern, den självutlämnade tjejen i hennahår, den raljerande feministen. Alla!

Dessutom uppenbarade sig en ny stjärna på poesihimlen- Ulla. Jag måste varit borta då Ullas deltävling hade gått av stapeln. Ulla var en rödrosig kvinna i femtioårsåldern, iklädd stora sjok och en färgsprakande scarf intog hon scenen och försatte om inte hela publiken så iallafall mig i trans. På ljuvt melodisk finlandssvenska framförde hon sin poetiska världsbild- en värld där männen, eller "tupparna" som hon kallade dem, är egocentriska sexfixerade skitstövlar.

Typiskt nog gick Ulla inte vidare. Det var två arga unga män, feministen och den självutlämnande som gick vidare, och vann allt gjorde inte helt oväntat, och definitvt välförtjänt- den självutlämnande. Jag kommer nog aldrig kunna bli berörd av de arga unga männens poesi. Jag tänkte en stund på Ulla, åt upp min falafeltallrik och gick ut i vårkvällen.

Årsfinal på Musikens Hus om en månad. Alla som befinner sig i närheten av Göteborg borde ta sig dit, lyssna på etsradpoesi och käka lite panerad ost.

Mina ständigt återkommande nostalgiattacker berör, med ytterst få undantag, enbart 80-talet. Nittiotalet framkallar nästan inga känslor alls hos mig. Mina vänner som är yngre än jag har ett helt annat förhållande till detta årtionde; i min värld är det bara grunge, gymnasium och klassfester i Forshaga. Inget att hetsa upp sig för egentligen. Men det finns såklart undantag, 90-talsföreteelser som får mig att le suckande och drömma mig bort till svunna tider. TV-serien Daria är ett bra exempel. Titelkaraktären dök från början upp hos supernollorna Beavis och Butthead, som en enda, starkt lysande kvinnlig ljuspunkt i en annars rätt grabbidiotisk serie. När sedan Beavis och Butthead gick i graven levde Daria vidare, och hennes öden och äventyr förgyllde tillsammans med sockerkakssmet mången deppig kväll i min studentlägenhet i Karlstad. Daria var som alla Janeane Garofalos nittiotalsroller ihopbakade till en pretzel med extra sälta. Dessutom såg hon ut som Velma i Scooby Doo, och sådant kan ju aldrig vara fel. Jag tror det var från Daria jag fick idén om sarkasm som överlevnadsstrategi och kängor ersatte gymnastikskor som fotbeklädnad de rigeur.



Efter att ha sökt med ljus och lykta har jag fortfarande inte hittat serien på DVD. Den finns på en handfull VHS-kassetter, och två långfilmsavsnitt finns att tillgå på DVD. Men jag vill ha allt, rubbet; den fulllständiga, ultimata Daria-upplevelsen. Så jag ska fortsätta lobba för en Dariaboxen. Fram till den kommer nöjer jag med datorspelet: Daria's Inferno. Där kan jag själv kämpa mot The Fashion Clubs dumhet och ha Jane som bästa vän. Det kanske är lite sent nu, men äntligen har det hänt. Jag har uppnått mitt högsta mål- Jag har blivit Daria.

Gene Pitney har dött. Fan, vilken bra låtskrivare han var. Nu spelas säkert He's a Rebel för jämnan uppe i pophimlen. Gene, jag saknar dig.

Alla människor förtjänar ett epitet. Min barndomsvän AnnaLena åkte ner en snabbis från Stockholm till Göteborg förra veckan, och efter hennes jobbförpliktelser och shoppingturer hann vi träffas för en fika på Kronhuset och lite catching up. Hon berättade bland annat att vår gemensamma vän Sara hade varit med i ett makeover-reportage för kvinnor med väldigt stora behag. Vi förundrades båda- för oss hade hon alltid varit Sara med det stora håret, snarare än Sara med de stora boobiesarna. Det hade tydligen, ganska obemärkt för oss, skett en förändring. Vi funderade: har man dylika beteckningar på alla sina vänner, och behövs de uppdateras och revideras då och då?

Själv tänkte jag länge och väl på spårvagnen hem på jobbet vilket epitet jag själv skulle vilja ha. När jag kom hem låg en avi från posten på hallmattan, ytterligare en 12-tumssingel hade anlänt från USA. Inget speciellt med det kanske, men denna gång hade någon vänlig och väldigt klok människa skrivit på avin. "Vinyl är grymt!!!" Jag skulle vilja vara vinyl-Martin, iallafall fram tills någon som har betydligt mer vinyl än jag kommer in i bilden. Sedan är det bara att byta till något lämpligare. Det smakar bra i munnen just nu. Vinyl-Martin. Risken är bara att man inte får välja själv.