Take me away from all this death
Det är ett slitet ord, men äntligen! På söndag börjar sista säsongen av Six Feet Under. Och som jag har längtat. Jag har haft den femte säsongen på DVD stående i hyllan rätt länge nu, men jag är en sådan ovanlig och gammalmodig person att jag helst av allt ser serier på teve. Jag vill längta, grunna, tänka en vecka mellan avsnitten, sträcktittande ligger inte för mig. Jag blir lätt övermätt på den goda, sätter i mig för för mycket i en enda sittning. Jag ska avnjuta Six Feet Under varje söndagkväll. jag menar, finns det ju något vettigare att sysselsätta sig med den tidpunkten? Va?
On their hands a dead star
Jag älskar film. Jag hatar galor. Det är inte konstigt att jag känner mig tvehågsen när Oscarsgalan går av stapeln. Är det film-Brewster eller anti-Brewster som ska få styra tevens fjärrkontroll just den dagen?
I år eftersänds galan i SVT två dagar efter att den ägt rum och känns således mindre angelägen än någonsin. Så jag skippar tevesändningen i år. jag har läst om priserna, all spänning är borta och jag är inte intresserad av Nicole Kidmans galastass. Faktiskt.
I ärlighetens namn är höjdpunkten på galan alltid fotomontaget med alla de skådisar som trillat av pinn under året. Some that you recognize, some that you never even heard of. Får mig alltid lite tårögd och ja, jag har en konstig fascination för döda kändisar.
Nåja, kanske Oscarsgalan nästa år ändå. Vem vet vem som har hunnit dö under 2007? Angela Lansbury skulle få mig att gråta floder.
I år eftersänds galan i SVT två dagar efter att den ägt rum och känns således mindre angelägen än någonsin. Så jag skippar tevesändningen i år. jag har läst om priserna, all spänning är borta och jag är inte intresserad av Nicole Kidmans galastass. Faktiskt.
I ärlighetens namn är höjdpunkten på galan alltid fotomontaget med alla de skådisar som trillat av pinn under året. Some that you recognize, some that you never even heard of. Får mig alltid lite tårögd och ja, jag har en konstig fascination för döda kändisar.
Nåja, kanske Oscarsgalan nästa år ändå. Vem vet vem som har hunnit dö under 2007? Angela Lansbury skulle få mig att gråta floder.
When I asked for a date, I thought that you were straight
Alltså, den där Rufus Wainwright kan inte vara riktigt heterosexuell. Inte nog med att han har döpt låtarna på sin kommande platta till saker som Leaving for Paris och Between My Legs; han har också tagit hjälp av gamla aktrishaggan Sîan Phillips på albumet. Now, Mika, this is how homopop is done.
Boy in a million, idol, a big star, I didn't tell you how great you were
Jag gillar Au Revoir Simone, men vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till Mika. Visst, Grace Kelly är en hit, han har ett bra öra för melodier, och Life in Cartoon Motion är en stor technicolorfärgad bakelse rätt in i trumhinnan, men ibland verkar han bara lite sådär.... full of himself. Jaja, i påsk blir det iallafall spelning på Berns och jag ska pallra mig dit för att träffa pantertanterna och lyssna. Kanske dansa lite också. Stryk det, definitivt dansa också!
Join our club
...och igår blev jag erbjuden ytterligare en visning på en lägenhet vid Mariaplan, ni vet, där frånskilda salsadansande pretton bor. Någon på Familjebostäder verkar tycka att jag passar ypperligt in att bo där- eller så är det någon som gett sig fan på att reta upp mig genom att erbjuda mig visingar och sedan neka mig kontrakt gång på gång. Pessimist som jag är räknar jag med det är det sistnämnda som stämmer.
...och fler saker går min väg just nu. Någon har köpt ett guldmedlemskap på homosajten QX till mig. Jag är förbluffad. För det första vet jag inte vem min hemlige välgörare är. Och, för det andra, för de pengarna som betalts hade jag ju mycket hellre mottagit, säg, en dvd-film. Men jag är inte den som gnäller, utan nu ska jag undersöka varför man egentligen behöver ett guldmedlemskap på QX. Alla andra verkar ju ha betalat för sitt homosurfande, så några fördelar måste det ju finnas. Jag surfar runt, surfar runt lite till, och det som slår mig först är att man slipper köa för att komma in.
För er som inte känner till det där med qx-livet så måste vi vanliga döda som INTE betalar alltså köa för att komma in, medan jag nu som guldmedlem slipper köa, och kan homosurfa precis när jag känner för det. Hm, en viss fördel, visst, men det är knappast så att jag känner ett akut qx-behov speciellt ofta. Jag kan snällt stå i kö som alla andra.
Andra fördelar har jag inte märkt än så länge. man kan lägga upp sitt stjärntecken på sin Qx-sida. Och skicka små ikoner till varandra, som stjärnor och hjärtan och blommor. Hittills har jag dock mest använt ikonerna för att enervera andra. Nu ska jag botanisera vidare i QX-djungeln. En helt ny, mer privilegierad värld har öppnats för mig. And I love it!
Dagens Todd Solondz
Helen (Lara Flynn Boyle): I'm not laughing AT you, I'm laughing WITH you!
Joy (Jane Adams): But I'm not laughing!
Happiness, 1998
My Old Piano
Var på Storan i lördags och såg Au Revoir Simone. Eftersom jag den senaste tiden haft akut brist på dels bra spelningar, dels nya musikupptäckter överhuvudtaget, fick den en förlösande effekt. Det var snyggt, det var bra, det var drömsk popmusik. Nu vill jag ha skivan- pronto!
Och egentligen tycker jag inte om när musikgrupper benämns med nedsättande termer som 'tjejband' - varför ens bry sig om könet på en bra musiker, liksom. Varför ge pris till 'årets manliga' respektive 'årets kvinnliga artist' på diverse musikgalor? Som om könet skulle påverka musikupplevelsen nämnvärt. Men samtidigt tycker jag om att se grupper där kvinnor spelar egna instrument, och inte används som kuttersmycken eller galjonsfigurer. Det känns fortfarande som en ovanligthet, 2007.Lite sorgligt att jag ens höjer på ögonbrynen åt en sådan sak, som borde bara så självklar.
Och egentligen tycker jag inte om när musikgrupper benämns med nedsättande termer som 'tjejband' - varför ens bry sig om könet på en bra musiker, liksom. Varför ge pris till 'årets manliga' respektive 'årets kvinnliga artist' på diverse musikgalor? Som om könet skulle påverka musikupplevelsen nämnvärt. Men samtidigt tycker jag om att se grupper där kvinnor spelar egna instrument, och inte används som kuttersmycken eller galjonsfigurer. Det känns fortfarande som en ovanligthet, 2007.Lite sorgligt att jag ens höjer på ögonbrynen åt en sådan sak, som borde bara så självklar.
The Loneliness of a long distance runner
Nu är det klart- första helgen i maj springer jag Göteborgsvarvet. Halvmaraton! 21 kilometer! Vatten över huvudet, större tugga än jag kan svälja- men också en rejäl jävla morot. Damn, will I be fit!
It's time to buy the records you would never let me buy
Det kommer väl knappast som någon överraskning att jag är en sådan som normalt inte firar Alla Hjärtans Dag. Jag skulle kunna skylla på att jag tycker det är kommersiellt urvattnat, totalt oromantiskt och äckligt jippobetonat, men snarare har det väl att göra att jag som inbiten singel aldrig har kommit in i vanan riktigt. Det har aldrig varit läge att bli indoktrinerad i någon sorts uppvaktningsrutin. Vem vet, efter ett par år i förhållande kanske jag också varit nere i Blommor och Choklad-träsket.
Nu finns det dock hopp om bättring. Till och med jag önskar jag hade en hjärtevän att köpa gåvor till. Universalgeniet John Waters har nämligen släppt en samlingsplatta som lämpar sig utmärkt som Alla Hjärtans Dag-present: A Date With John Waters. Mr Waters samlar ihop obskyra pärlor från förr med titlar som I'd Love To Take Orders From You, Sometimes I Wish I Had A Gun, If I Knew You Were Coming I'd've Baked A Cake och, naturligtvis, klassiska hits som Johnny Are You Queer och Edith Masseys version av Big Girls Don't Cry. Allt i kärlekens tecken!
Så, om du ska överraska mig med en present idag vet du vilken! John! Å, John!
Nu finns det dock hopp om bättring. Till och med jag önskar jag hade en hjärtevän att köpa gåvor till. Universalgeniet John Waters har nämligen släppt en samlingsplatta som lämpar sig utmärkt som Alla Hjärtans Dag-present: A Date With John Waters. Mr Waters samlar ihop obskyra pärlor från förr med titlar som I'd Love To Take Orders From You, Sometimes I Wish I Had A Gun, If I Knew You Were Coming I'd've Baked A Cake och, naturligtvis, klassiska hits som Johnny Are You Queer och Edith Masseys version av Big Girls Don't Cry. Allt i kärlekens tecken!
Så, om du ska överraska mig med en present idag vet du vilken! John! Å, John!
And a long forgotten fairytale is in my mind again
Ja, jag måste erkänna, Det har inträffat IGEN! Blogginspirationen har sinat.
"Men skriv någonting om melodifestivalen då!", sade någon, och tja... varför inte? Visst, det är ytligt, intressant i möjligtvisfem minuter, uttjatat i både diverse andra bloggar och på otaliga kvällstidningsuppslag, men... vad fan! Efter filmfestivalen är det ju just det spektaklet som upptar större delen av min tankeverksamhet. Så varför inte skriva något om det?
I helgen skedde det förväntade- The Ark och okända Marie whats-her-name, från Munkedal gick vidare till festivalens Globenfinal. Enligt löpsedlar var det tydligen en skräll av värsta slaget.. ja, inte att Ark gått vidare då, utan att en okänd debutant kunde gå vidare. Var det bara jag som såg det komma, var jag den enda som inte överraskades av hennes avancemang, var det verkligen ingen annan som tittade på SVT:s inför-program under julhelgen och såg vilken uppenbar framspelning de gav munkedalstösen? Öppet mål! Och bollen rullade in... till publikens stora förtjustning.
Cynisk som jag är rörs jag inte ett jota av låten heller. Tyckte mest Marie whats-her-name mest verkade småläskigt frireligiös, tänk Carolina Klüft. Ett ordentligt magplask i finalen är väl för mycket att be om, men snälla, snälla, skicka The Ark och deras glammiga nakenchocker till Finland i vår, och inte en söndagsskolelärarinna från Munkedal. Snälla! Snälla!
On a more positive note...
Köpte en andra Enid-docka idag. Så nu har jag två stycken Enids i min bokhylla, en mindre och en större. När verkligeheten blir för läskig, när skrämmande småskolefröknar från Munkedal är på teve och hotar hjärntvätta landet, ja då kan jag ta fram mina dockor och försvinna in i låtsasvärlden. Där sagor är sagor, och de slipper besannas.
"Men skriv någonting om melodifestivalen då!", sade någon, och tja... varför inte? Visst, det är ytligt, intressant i möjligtvisfem minuter, uttjatat i både diverse andra bloggar och på otaliga kvällstidningsuppslag, men... vad fan! Efter filmfestivalen är det ju just det spektaklet som upptar större delen av min tankeverksamhet. Så varför inte skriva något om det?
I helgen skedde det förväntade- The Ark och okända Marie whats-her-name, från Munkedal gick vidare till festivalens Globenfinal. Enligt löpsedlar var det tydligen en skräll av värsta slaget.. ja, inte att Ark gått vidare då, utan att en okänd debutant kunde gå vidare. Var det bara jag som såg det komma, var jag den enda som inte överraskades av hennes avancemang, var det verkligen ingen annan som tittade på SVT:s inför-program under julhelgen och såg vilken uppenbar framspelning de gav munkedalstösen? Öppet mål! Och bollen rullade in... till publikens stora förtjustning.
Cynisk som jag är rörs jag inte ett jota av låten heller. Tyckte mest Marie whats-her-name mest verkade småläskigt frireligiös, tänk Carolina Klüft. Ett ordentligt magplask i finalen är väl för mycket att be om, men snälla, snälla, skicka The Ark och deras glammiga nakenchocker till Finland i vår, och inte en söndagsskolelärarinna från Munkedal. Snälla! Snälla!
On a more positive note...
Köpte en andra Enid-docka idag. Så nu har jag två stycken Enids i min bokhylla, en mindre och en större. När verkligeheten blir för läskig, när skrämmande småskolefröknar från Munkedal är på teve och hotar hjärntvätta landet, ja då kan jag ta fram mina dockor och försvinna in i låtsasvärlden. Där sagor är sagor, och de slipper besannas.
My baby takes the morning train
Jag och mina principer. Jag borde ju egentligen bojkotta Metro, likt jag bojkottar alla de övriga gratistidningar som sprids på Göteborgs gator. Hur länge ska de få hållas egentligen- jag trodde de skulle självdö, men icke. De lever och frodas, omkringblåsande i isande vinterilar i Brunnsparken varje eftermiddag, nertrampande, nedsmutsade men inte nere för räkning.
Jag har ju nu, som jag alltid ska skylta med, morgontidning hemma. (Se på mig- jag ÄR intellektuell! Jag behöver iallafall intala mig själv det.) Men någonting måste jag ju ha att göra på den stentrista, entimmeslånga spårvagnsresan till jobbet, så jag tar snällt en blaska från en av de fem tidningsutdelare jag möter på väg ner till Kortedala torg. jag bläddrar igenom den, noterar sömnigt vad som ska anses vara viktigt av denna högkvalitativa blaska, och låter den sedan joina sina gratistidningsvänner i uppsamlarna i fören på vagnen.
Igår rapporterade exempelvis Metro att genomsnittssvensken flyttar tio gånger under sin livstid. Kanske borde jag känna mig gammal nu, men jag har redan gjort de tio flyttarna och fler därtill under mitt trettioåriga liv. Har inte alla i min ålder det? Är detta en löpsedelsnyhet? I Metros värld verkar det så.
Det mest underhållande är ändå Claes Åkesson- eller Claes Runheim som han numera heter, som efter att ha varit något slags sportjournalist på dekis nu återkommit som metrokrönikör/Morrisseyimitatör. Det var väl egentligen enbart en tidsfråga innan Mozfrillan skulle göra sin comeback, och med ens har också Metro ett existensberättigande i min värld. Claes och Metro förgyller min morgon. Så, nu var det sagt.
Jag har ju nu, som jag alltid ska skylta med, morgontidning hemma. (Se på mig- jag ÄR intellektuell! Jag behöver iallafall intala mig själv det.) Men någonting måste jag ju ha att göra på den stentrista, entimmeslånga spårvagnsresan till jobbet, så jag tar snällt en blaska från en av de fem tidningsutdelare jag möter på väg ner till Kortedala torg. jag bläddrar igenom den, noterar sömnigt vad som ska anses vara viktigt av denna högkvalitativa blaska, och låter den sedan joina sina gratistidningsvänner i uppsamlarna i fören på vagnen.
Igår rapporterade exempelvis Metro att genomsnittssvensken flyttar tio gånger under sin livstid. Kanske borde jag känna mig gammal nu, men jag har redan gjort de tio flyttarna och fler därtill under mitt trettioåriga liv. Har inte alla i min ålder det? Är detta en löpsedelsnyhet? I Metros värld verkar det så.
Det mest underhållande är ändå Claes Åkesson- eller Claes Runheim som han numera heter, som efter att ha varit något slags sportjournalist på dekis nu återkommit som metrokrönikör/Morrisseyimitatör. Det var väl egentligen enbart en tidsfråga innan Mozfrillan skulle göra sin comeback, och med ens har också Metro ett existensberättigande i min värld. Claes och Metro förgyller min morgon. Så, nu var det sagt.
I'd build a road in gold just to have some dreaming
Det har ju hänt andra saker än filmfestivalen. Jag har försökt kombinera alla biobesök med jobb och poesikvällar på Hängmattan. Och sedan var jag ju ute på lägenhetsäventyr...
Jag blev erbjuden visning på en lägenhet i Majorna. Jag blev mäkta förvånad redan av det faktumet- jag har ju, sedan jag flyttade in i min lilla förortsetta för tre år sedan, sökt ett par lägenheter i veckan utan tillstymmelse till resultat. Hur får man ens erbjudande på en lägenhet- speciellt till de attraktiva lägenheterna i Majorna, som brukar ha runt 4-5000 sökande var. Lägenhetsletandet blev mer en daglig rutin, snarare en ett sökande med ett realistiskt mål.
Men någon på Familjebostäder ville annorlunda. Så förra veckan stegade jag in i en gigantisk (med mina mål mätt) tvåa på Mariaplan, blev kär - så kär man kan bli i en lägenhet. Och trots att jag på förhand intalat mig att jag inte skulle ha några förhoppningar om att faktiskt FÅ lägenheten i slutändan började jag genast inreda den i tanken. Som man gör. Jag visste var jag skulle sätta tavlor, måttade för att se om bokhyllorna fick plats på vardagsrummet, tänkte på allt nytt jag skulle vara tvungen att införskaffa och allt gammalt jag äntligen skulle behöva slänga vid flytten.
Fast framför allt inbillade jag mig att lägenheten skulle göra mig mycket lyckligare. Att min livskvalitet skulle stiga dramatiskt i och med ett flytt till Majorna. Hur den mirakulöst skulle transformera allt omkring mig till det bättre- allt jag är missnöjd med skulle naturligtvis helt plötsligt bli bra, och det som jag redan trivs med skulle bli fullkomligt perfekt. Det fanns ingen tvivel- det var så det tvunget måste bli.
Naturligtvis fick jag två dagar efter jag varit på visningen reda på att jag inte fått lägenheten. Och jag sörjer egentligen inte... eller jo, kanske lite. Egentligen är jag nöjd med att bara få drömma lite.
Jag blev erbjuden visning på en lägenhet i Majorna. Jag blev mäkta förvånad redan av det faktumet- jag har ju, sedan jag flyttade in i min lilla förortsetta för tre år sedan, sökt ett par lägenheter i veckan utan tillstymmelse till resultat. Hur får man ens erbjudande på en lägenhet- speciellt till de attraktiva lägenheterna i Majorna, som brukar ha runt 4-5000 sökande var. Lägenhetsletandet blev mer en daglig rutin, snarare en ett sökande med ett realistiskt mål.
Men någon på Familjebostäder ville annorlunda. Så förra veckan stegade jag in i en gigantisk (med mina mål mätt) tvåa på Mariaplan, blev kär - så kär man kan bli i en lägenhet. Och trots att jag på förhand intalat mig att jag inte skulle ha några förhoppningar om att faktiskt FÅ lägenheten i slutändan började jag genast inreda den i tanken. Som man gör. Jag visste var jag skulle sätta tavlor, måttade för att se om bokhyllorna fick plats på vardagsrummet, tänkte på allt nytt jag skulle vara tvungen att införskaffa och allt gammalt jag äntligen skulle behöva slänga vid flytten.
Fast framför allt inbillade jag mig att lägenheten skulle göra mig mycket lyckligare. Att min livskvalitet skulle stiga dramatiskt i och med ett flytt till Majorna. Hur den mirakulöst skulle transformera allt omkring mig till det bättre- allt jag är missnöjd med skulle naturligtvis helt plötsligt bli bra, och det som jag redan trivs med skulle bli fullkomligt perfekt. Det fanns ingen tvivel- det var så det tvunget måste bli.
Naturligtvis fick jag två dagar efter jag varit på visningen reda på att jag inte fått lägenheten. Och jag sörjer egentligen inte... eller jo, kanske lite. Egentligen är jag nöjd med att bara få drömma lite.
Think of the Children!
Och så tog Göteborgs filmfestival slut i år- för mig åtminstone. Jag orkar inte, och har inte tid med att se fler filmer. Igår såg jag Children of Men. Tyvärr var jag tvungen att genomlida filmen på Folkan igen- var ju där för någon dag sedan och såg Hollywoodland. Maken till träsmak och ryggont har jag nog aldrig fått på en biovisning. Påminn mig om att inte boka in några festivalfilmer där nästa år!
Turligt nog var Children of Men tillräckligt bra för att hålla min uppmärksamhet på bioduken snarare än på mitt ryggont. Jag har en svaghet för framtidsdystopier, och det här var något av det mörkaste jag sett på länge; År 2027 är alla kvinnor infertila, all immigration bannlyst och Storbritannien har satt samtliga sina invandrare i koncentrationslägersliknande ghetton. Clive Owen spelar hjälterollen, en man som en dag blir kidnappad av sin gamla flamma Julianne Moore och hennes terroristkumpaner. Filmen utvecklas sedan till en mardrömsresa, då vår hjälte får en uppdrag han inte kan avsäga sig.
Jag har hört någon dra kopplingar mellan Children of Men och Danny Hustons 24 Days Later, och det kan jag hålla med om. Fick också känningar av en annan av mina favoritfilmer då det gäller mörka framtidsvisioner: Brazil. Ett bra avslut på en bra festivalårgång. Imorgon börjar mitt gamla vanliga liv igen- med Gaystraight2hell!
Turligt nog var Children of Men tillräckligt bra för att hålla min uppmärksamhet på bioduken snarare än på mitt ryggont. Jag har en svaghet för framtidsdystopier, och det här var något av det mörkaste jag sett på länge; År 2027 är alla kvinnor infertila, all immigration bannlyst och Storbritannien har satt samtliga sina invandrare i koncentrationslägersliknande ghetton. Clive Owen spelar hjälterollen, en man som en dag blir kidnappad av sin gamla flamma Julianne Moore och hennes terroristkumpaner. Filmen utvecklas sedan till en mardrömsresa, då vår hjälte får en uppdrag han inte kan avsäga sig.
Jag har hört någon dra kopplingar mellan Children of Men och Danny Hustons 24 Days Later, och det kan jag hålla med om. Fick också känningar av en annan av mina favoritfilmer då det gäller mörka framtidsvisioner: Brazil. Ett bra avslut på en bra festivalårgång. Imorgon börjar mitt gamla vanliga liv igen- med Gaystraight2hell!
The Last Time
De intressantaste ögonblicken under filmfestivalen inträffar inte nödvändigtvis under själkva visingarna Brittiska animatören Joanna Quinn kom inhastande från flyget, pratade om sina filmer och visade upp sin portfölj med alster och skisser. Själva filmen, The Best of Joanna Quinn, innehöll inte direkt Joannas bästa, utan allt hon framställt, från 1987 och framåt. "Warts and all" som Joanna själv erkände.
Teckningsmässigt är hennes filmer personliga och händelserika, överladdade med streck, krusiduller och blyertskrumbukter. Minimalism it ain't, men i de reklamfilmer hon gjort och i barnfilmen Fred försvinner det personliga och ersätts av konformism. En vacker konformism, visst, men ändock en smula personlighetslöst. I Britannia, en film som spelar upp hela Storbritanniens imperialistiska historia i en bulldogs ögon, och i samtliga historier med den frodiga medelåldershjältinnan Beryl, är det dock skarpt berättat, skruvat humoristiskt och galet.
Amerikanska storfilmen Hollywoodland var dock lika träig som huvudrollsinnehavaren Ben Afflecks och de fruktansvärt obekväma bänkarna inne på Folkan. Jag hade förväntat mig en tragikomisk livshistoria om George Reeves, mannen som spelade Stålmannen i 50-talets teveserier, istället fick jag en tafflig deckare med en usel Adrien Brody i huvudrollen. Att man sedan såg mikrofonstativet i bild konstant under hela filmen förstörde också en hel del för mig, om det nu berodde på en misslyckad filmkopia eller en miss från biografmaskinistens sida vet jag inte. Sämsta filmen hittills under festivalen.
Idag blir det sista filmen, Children of Men. Sedan kan jag pusta ut. Och det ska faktiskt bli lite skönt.
I wanna make a movie, so let's star in it together
Filmfestivalsodyséen fortsätter.
Paprika är hjältinna i den tecknade japanska filmen med samma namn. I en inte alltför avlägsen framtid har ett gäng neuropsykologer utvecklat en maskin som kan spela in människors drömmar. Naturligtvis är inte den tekniska utvecklingen enbart av godo, utan någon eller några utnyttjar naturligtvis maskinvaran på "fel" sätt och styr människors drömmar till den grad att de förvandlas till viljelösa grönsaker.
Jag gillar de få japanska filmer jag sätt, och jag är ju en sucker för science fiction, så det här var rakt upp på min bakgård. Snygg, fantasieggande, detaljrik, med fantastiskt japanskt popsoundtrack. Lägg därtill ett visst djup med tankar kring motsättningen mellan verklighet och fiktion, drömmar och vårt vakna jag, och jag utnämner den till bästa filmen hittills i årets festivalfält.
Och jag måste erkänna att det enbart var för Laura Linneys skull jag bokat biljett till Driving Lessons. Brittisk dramakomedi enligt formulär 1A: ni vet, vilsen tonåring träffar bedagad skådespelerska/skygg litteraturprofessor/udda universalgeni och finner, efter en hel del strapatser, sig själv och blir MAN (alternativt KVINNA). Driving Lessons var väl inte dålig, Julie Walters kämpar det bästa hon kan mellan klicheerna, men britterna kan bättre än såhär.
Imorgon blir det The Best of Joanna Quinn och Hollywoodland.
Paprika är hjältinna i den tecknade japanska filmen med samma namn. I en inte alltför avlägsen framtid har ett gäng neuropsykologer utvecklat en maskin som kan spela in människors drömmar. Naturligtvis är inte den tekniska utvecklingen enbart av godo, utan någon eller några utnyttjar naturligtvis maskinvaran på "fel" sätt och styr människors drömmar till den grad att de förvandlas till viljelösa grönsaker.
Jag gillar de få japanska filmer jag sätt, och jag är ju en sucker för science fiction, så det här var rakt upp på min bakgård. Snygg, fantasieggande, detaljrik, med fantastiskt japanskt popsoundtrack. Lägg därtill ett visst djup med tankar kring motsättningen mellan verklighet och fiktion, drömmar och vårt vakna jag, och jag utnämner den till bästa filmen hittills i årets festivalfält.
Och jag måste erkänna att det enbart var för Laura Linneys skull jag bokat biljett till Driving Lessons. Brittisk dramakomedi enligt formulär 1A: ni vet, vilsen tonåring träffar bedagad skådespelerska/skygg litteraturprofessor/udda universalgeni och finner, efter en hel del strapatser, sig själv och blir MAN (alternativt KVINNA). Driving Lessons var väl inte dålig, Julie Walters kämpar det bästa hon kan mellan klicheerna, men britterna kan bättre än såhär.
Imorgon blir det The Best of Joanna Quinn och Hollywoodland.
Eat that meat, Jennifer
...och ikväll gick filmfestivalen över från godkänt till snäppet bättre. Fast Food Nation visste jag inte speciellt mycket om, förutom att den byggde på en bok av Erik Schlosser, regisserats av Richard Linklater och behandlade den amerikanska snabbmatsindustrin.
Det visade sig vara en ensemblefilm: rolig, välskriven och mycket välspelad. Precis som de flesta av Linklaters filmer. Jag gillar hans sätt att berätta med små medel- i andra händer hade kanske historien om ett hamburgerföretag, en PR-ansvarig för nämnda företag, en grupp mexikanska flyktingar och en idealistisk tonårstjej, blivit alltför Hollywoodskt sentimental - men Linklater vräker inte på med sirapsindränkta stråkar i filmens nyckelscener, inte. Det är i stort sett bara i slutet som regissören riskerar att skriva publiken på näsan, att hamra in budskapet lite för våldsamt, men jag tycker han håller en välbehövd distans nästan hela filmen ut. Till och med djurrättsaktivisterna förlöjligas- se Avril Lavigne jaga en förskrämd skock kossor i en av filmens roligaste scener.
Nu vet jag inte när jag gick på hamburgerrestaurang senast (kanske var det med Micke i Brighton i somras), men det dröjer nog väldigt länge innan jag sätter min fot inne på ett sådant ställe igen.
Imorgon blir det Paprika. Anime!!!
...och sedan Poetry Slams vårpremiär på kvällen. Mumma!
Det visade sig vara en ensemblefilm: rolig, välskriven och mycket välspelad. Precis som de flesta av Linklaters filmer. Jag gillar hans sätt att berätta med små medel- i andra händer hade kanske historien om ett hamburgerföretag, en PR-ansvarig för nämnda företag, en grupp mexikanska flyktingar och en idealistisk tonårstjej, blivit alltför Hollywoodskt sentimental - men Linklater vräker inte på med sirapsindränkta stråkar i filmens nyckelscener, inte. Det är i stort sett bara i slutet som regissören riskerar att skriva publiken på näsan, att hamra in budskapet lite för våldsamt, men jag tycker han håller en välbehövd distans nästan hela filmen ut. Till och med djurrättsaktivisterna förlöjligas- se Avril Lavigne jaga en förskrämd skock kossor i en av filmens roligaste scener.
Nu vet jag inte när jag gick på hamburgerrestaurang senast (kanske var det med Micke i Brighton i somras), men det dröjer nog väldigt länge innan jag sätter min fot inne på ett sådant ställe igen.
Imorgon blir det Paprika. Anime!!!
...och sedan Poetry Slams vårpremiär på kvällen. Mumma!
So I run into the hall, into the corridor (lock it!)
Så var första festivalkvällen för i år avklarad.
Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film var en godkänd start. Jag är normalt en sucker för cineastdokumentärer; förra året såg jag ju den fantastiska Midnight Movies: From the Margin to the Mainstream på festivalen, skrattade och fascinerades och kände mig upplyst. Och ja, jag hade väl förhoppningar om om en liknande bioupplevelse ikväll.
Ämnet är ju tacksamt- jag har ju växt upp med de flesta av skräckfilmerna som behandlades, Halloween, Fiday the 13th, A Nightmare on Elm Street et al, och förväntade mig både massor av anekdoter från de som var med under inspelningarna, samt en djuplodande analys av genren. Jag fick helt klart mest av det förstnämnda, speciellt Betsy Palmer (Jasons tokmorsa från Friday the 13th) hade precis rätt blandning av Norma Desmond-galenskap, bitsk humor och äppekindad all-american grandma för att lyckas charma mig. Däremot var det nog bara Amy Holden Jones, och i viss mån Wes Craven, som gav dokumentären någon sorts djup. Att den dessutom var rörigt upplagd - kunde de inte bara valt att visa alltid kronologiskt?- lämnade ute en hel del av historien- det kom faktiskt en hel del slahsherfilmer mellan Psycho (1960) och Halloween (1978)- och dessutom var rätt ful, drar ner betyget något. Men, sammanfattningsvis en godkänd start.
Imorgon väntar Fast Food Nation. Richard Linklater!!!
Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film var en godkänd start. Jag är normalt en sucker för cineastdokumentärer; förra året såg jag ju den fantastiska Midnight Movies: From the Margin to the Mainstream på festivalen, skrattade och fascinerades och kände mig upplyst. Och ja, jag hade väl förhoppningar om om en liknande bioupplevelse ikväll.
Ämnet är ju tacksamt- jag har ju växt upp med de flesta av skräckfilmerna som behandlades, Halloween, Fiday the 13th, A Nightmare on Elm Street et al, och förväntade mig både massor av anekdoter från de som var med under inspelningarna, samt en djuplodande analys av genren. Jag fick helt klart mest av det förstnämnda, speciellt Betsy Palmer (Jasons tokmorsa från Friday the 13th) hade precis rätt blandning av Norma Desmond-galenskap, bitsk humor och äppekindad all-american grandma för att lyckas charma mig. Däremot var det nog bara Amy Holden Jones, och i viss mån Wes Craven, som gav dokumentären någon sorts djup. Att den dessutom var rörigt upplagd - kunde de inte bara valt att visa alltid kronologiskt?- lämnade ute en hel del av historien- det kom faktiskt en hel del slahsherfilmer mellan Psycho (1960) och Halloween (1978)- och dessutom var rätt ful, drar ner betyget något. Men, sammanfattningsvis en godkänd start.
Imorgon väntar Fast Food Nation. Richard Linklater!!!
I want money- that's what I want!
Idag damp det ner- det första lönebeskedet för i år och, dra på trissor, det kommer föras in lite mer pengar än vanligt på mitt lönekonto! Alliansen har nu också satt sina spår på mitt liv. De extra pengarna räcker sisådär till två DVD-filmer, så jag beslutade mig för att fira direkt genom att köpa Fantastic Planet och Pepi, Luci, Bom y otras chicas del montón. Tack för den, Reinfeld!
Imorgon börjar filmfestivalen, många ska tydligen gå på de otaliga festerna, men är mindre intresserade av filmvisningarna. Jag kickar iallafall igång hårt, stenhårt, med Going to Pieces, The Rise and Fall of the Slasher Movie. På Bergakungen av alla ställen. Jag återkommer imorgon med rapporter.
The Books
Både Bengans och Skivhugget förärades besök idag. Hm, jag hittade ingenting på cd-rean som jag ville ha. Eller som jag inte redan hade. Kanske ett tecken på att jag har på tok för många skivor nu; det är svårt att upptäcka bra plattor som inte redan finns i samlingen. Eller så har jag bara blivit gammal, konservativ, och kommer sluta mina dagar med att tjata om hur mycket bättre musiken var förr i tiden. Inse att inget kommer att påverka mig lika mycket som de där första vinylplattorna man köpte någon gång på åttiotalet. Hell, jag är ju redan där.
10:e februari är det dags för bokrea, och där har jag ju lite fler titlar att komplettera mitt bibliotek med. Kanske är det där framtiden ligger. Kanske jag också bör överge det sjunkande skeppet, överge min diskofili och bli bibliofil. Har inte bokrenässansen redan tågat in, nu när det där snacket om 'det papperslösa samhället visat sig vara en myt.
10:e februari är det dags för bokrea, och där har jag ju lite fler titlar att komplettera mitt bibliotek med. Kanske är det där framtiden ligger. Kanske jag också bör överge det sjunkande skeppet, överge min diskofili och bli bibliofil. Har inte bokrenässansen redan tågat in, nu när det där snacket om 'det papperslösa samhället visat sig vara en myt.
And if I do... will anything happen?
Jag fick lust att inte ens nämna Oscarsnomineringarna, som vanligt har jag inte sett någon av de aktuella filmerna, undantaget då av Volver, The Queen och Djävulen bär Prada, och av dem tycket jag egentligen enbart att den förstnämnda var värd något pris överhuvutaget. Kom igen, Oscarsjuryn, ge Jennifer Jason Leigh en chans. Eller Lili Taylor. Hell, t.o.m. Parker Posey nominerades ju till en Golden Globe häromåret, så man kanske inte ska räkna ut henne heller. Var är fantasin, det annorlunda, överraskningarna? Inte ens kalkonpriset Razzies var sig lika. Kanske ska hoppas på en nominering för JJL där istället nästa år.
Min nya morgontidning DN rapporterade idag att Kirsten Dunst är aktuell för en filmatisering av Debbie Harrys liv. Ursäkta, skulle Kirsten Dunst, anorexic waif extraordinaire, 24 år gammal kunna spela fullblodsvampen Debbie, som var närmare 35 när Blondie slog igenom på riktigt? Jag skulle inte tro det va? Kan de inte casta en moget sexig kvinnlig skådis i rätt åldersgrupp istället? Det måste ju finnas massor av aktuella och bättre alternativ... Toni Collette... Kate Winslet... för att bara nämna två.
Min nya morgontidning DN rapporterade idag att Kirsten Dunst är aktuell för en filmatisering av Debbie Harrys liv. Ursäkta, skulle Kirsten Dunst, anorexic waif extraordinaire, 24 år gammal kunna spela fullblodsvampen Debbie, som var närmare 35 när Blondie slog igenom på riktigt? Jag skulle inte tro det va? Kan de inte casta en moget sexig kvinnlig skådis i rätt åldersgrupp istället? Det måste ju finnas massor av aktuella och bättre alternativ... Toni Collette... Kate Winslet... för att bara nämna två.