Chuck is in love with the little girl who's singing this song
Hursomhelst, den här är för dig, Rickie.
On their hands a dead star
Och jag bryr mig inte om alla skitfilmerna. I The Comeback, The Opposite of Sex och Happy Endings har Lisa visat att hon kan spela skjortan av Jennifer Aniston vilken dag som helst.
Well we've known each other, eight years and twenty days
Idag fick jag jag, återigen på omvägar, höra att det ståndar ett nytt tioårsjubileum. Tydligen gick jag ut Humanistiska programmet på Tingvallagymnasiet för ett decennium sedan. Men jag ska inte gå. Den officiella orsaken är att jag ska springa halvmaraton samma dag som jubiléet äger rum, men det är inte hela sanningen. Pojkar som jag log åt i smyg, flickor som log mot mig men försvann, och allt folk som virvlade runt oss emellan- jag har lämnat dem bakom mig nu. och jag vet inte om jag är redo att släöppa tillbaka dem inpå livet igen.
Eller kanske borde man dra tid? Ta med en polare i en bil - Sissi, c'mon over here, dra upp till Värmeland, stiga in på Stadshotellet i Karlstad och glänsa. Visa upp hur fruktansvärt stilig man blivit, vilken underbar karriär man har, hur fruktansvärt nöjd man är med livet....
...kanske bäst jag inte åker dit ändå.
To Run away from you, was all that I could do
Idag damp det äntligen ner genom brevinkastet: ett stort kuvert märkt 'Göteborgsvarvet'. Det är snart dags- min väntan är över, mitt hårda slit ska äntligen bära frukt. Det är halvmaratondebut i luften.
Om jag helt abrupt slutar blogga om några veckor och inte heller är inloggad på qruiser, då är det dags att bli oroliga, kära människor, för då kanske jag inte överlevt. Jag vet inte riktigt på vilket sätt ett halvmaraton kommer ta död på mig, men det har säkert sina sluga sätt. Långlopp är lömska. Nedtrampad vid startens tumult och trängsel, uttorkad vid Göta Älvsbron- jag ser faror överallt.
Dagens post innehöll, förutom det obligatoriska startkortet och information om loppet, en hel massa reklam. På något sätt känns all denna reklam missriktad. Den skulle gått till en betydligt mer löpintresserad person, är det verkligen meningen att människor som jag ska delta i sådana här saker?
Nej, jag vill inte prenumerera på Runner's World,
Nej, jag vill inte bli förmånskund hos vare sig Adidas eller Inter Sport.
Och Nej, jag vill inte gå på löparträff på Liseberg.
Sist men inte minst fick jag också med Göteborgsvarvets egna magasin Varvet. Och jag undrar stilla om jag ska finna artiklarna om kosttillskott eller parträning ("Spring, Älskling! Jonas och Annika tävlar mot varandra i varvet.") intressanta eller meningsfulla för min uppladdning.
Jo, förresten, Varvet innehöll faktiskt ett reportage som jag läste med stor iver. Kulturminister Lena-fucking- Adelsohn-Liljeroth berättar om sin löparkarriär, delger oss sina träningstips, och poserar i sin lila, 80-talististiska träningsoverall över fyra sidor mitt i tidningen. Och helt plötsligt föll den sista pusselbiten på plats- jag har fått en klar och konkret målsättning inför Göteborgsvarvet: jag ska spöa fru kulturministers tid med hästlängder. Watch out, L.A.L, 'cause I'm gonna kick some right wing ass! Ha!
Well, Your CD collection looks shiny and costly
För er som inte vet (om jag ska vara ärlig så vet jag inte mycket heller) så är det en internetsajt som pejlar all den musik man spelar på datorn, för statistik över den och sedan parar ihop dig med likasinnade. Y'all know the story, right?
Problemet är väl bara att jag egentligen aldrig lyssnar på musik via datorn. Det tar liksom emot på något sätt. Stereon känns så mycket behändigare. Men förra veckan kände jag ett skriande behov av mer listor i mitt liv, så medan jag satt och qruisade tänkte jag att jag skulle ge last.fm en chans. Så satte jag i cd-skiva efter cd-skiva och byggde under ett par timmar upp något sorts bibliotek på last.fm.
Och nu när de första beräkningarna är klara, vad tror ni last.fm rekommenderar mig att lyssna mer på? Jo, Drängarna, Carola, Eddie Meduza och Caramell. (om ni inte minns Caramell ska ni vara lyckliga- jag minns dem, tyvärr)
Jag kanske lider av hemskt dålig självkännedom, men detta var inte vad jag väntat mig. Jag hade hoppats på nya, storslagna musikaliska upptäckter, Pure Pop for Now People, liksom, och så istället.... det här!? Eller så kanske datorn har genomskådat mina pretentioner och hittat mitt sanna musikaliska hjärta. Drängarna, Carola, Eddie Meduza och Caramell.
Livin' simple and trying to get by
Igår blev jag tagen av trafikpolisen eftersom jag inte bar säkerhetsbälte. Och jag som i vanliga fall håller mig till spårvagnar och inte sådana hemska, miljöförstörande saker som bilar. men nu hade Eva varit snäll nog att köra mig hem från jobbet, och se hur det gick. Bilar är otyg, det är det jag alltid sagt.
Men men, jag har snäll pungat ut med 1500 kronor. Hoppas de används på ett bra sätt, exempelvis till att finansiera nya cykelbanor eller nåt. Mig går det väl ingen nöd på egentligen, men 1500 är mycket stålar och nu blir det till att omprioritera för mig. Jag kan ju glömma den där Rickie Lee Jones-spelningen nu. Och 12 DVD-boxen med Miss Marple (80-talserien från BBC, inte den kackiga nyproducerade). En sak är säker, detta var en förseelse som jag ta mig fan aldrig kommer göra om.
Jag tröstar mig med Laaksos senaste platta och Rufus nya singel. Pure bliss!
Buy both, and feel deceived
Nu skrattar mina elever åt mig de få gånger de ser mig ta upp min mobil ur fickan. Och det gamla skrället har fått hänga med ändå, på nåder. Jag skickar SMS, that's it. Ringa har jag ändå alldeles för mycket telefonskräck för att göra. Jag gillar inte min mobil mycket, men den behövs ändå. I helgen beslutade jag mig ändå för att köpa en ny, nu när det knappt går att svara i telefonen innan batterierna börjar ta slut.
Så jag begav mig in en mobilaffär för första gången i mitt liv, och jag är inte bara teknikfientlig, jag är nog ännu mer försäljarfientlig. Det var med försiktiga steg jag letade mig fram till den försäljare som såg minst påprackande ut. Det hjälpte ju föga - kvinnan bakom försäljardisken försökte pracka på mig både abonnemang, mp3-funktioner och mobilkamera, men jag stod på mig och sade jag blankt nej. "Jag vill ha den billigaste, den allra billigaste ni har!" sade jag och försäljerskan blev alltmer uppgiven när hon insåg att hon inte kunda knäcka mig. Återigen hade jag triumferat - Brewster vann över försäljaren!
Så jag gick stolt ut ur butiken med en mobil som jag betalat strax över ett par hundralappar för. Nöjd både med att ha köpt en ny telefon med framför allt med att jag envist tackat nej till alla erbjudanden- och så slog det mig.:Jag har blivit mer teknikfientlig och dumsnål än mina föräldrar. De har hoppat på tåget för länge sedan. de har ju en ny, flashig mobil med alla tänkbara funktioner. Jag har blivit den konservativa bakåtsträvaren, hopplöst efter i teknikvärlden och nöjd med det.
Jag har för mig att det en gång i tiden var annorlunda.
New York Stories
Nå, nu har jag inte riktigt hittat en sådan affär ännu- New York Stories kan inte räknas som en regelrätt Woody-film, men den affär jag av en slump traskade in i i måndags är nog så nära jag kommer komma en dylik bokhandel i Sverige. För det finns en i Stockholm nu, just en New York Stories. Jag vet inte, den kanske legat på Odengatan länge nu, men det var först på Annandagen som jag upptäckte den. Jag vandrar alltför sällan runt i Stockholm planlöst.
Precis som namnet antyder är det största temat på bokhandelns sortiment New York, men det fannsmycket amerikansk litteratur i allmänhet på hyllorna, och på övervåningen fanns t.o.m en icke oansenlig Queer-hörna. Annars är det den typen av bokhandel som det verkar finnas multum av i exempelvis London eller, ja, New York. Man går in i en liten lokal, vart man än vänder och vrider sig ligger det böcker, böcker, personliga tips från den insatte ägaren /ägarinnan, och just när man tror man sett allt affären har att erbjuda upptäcker man att det finns en smal, svåruppkomlig trappa till en lika fyndbelamrad övervåning. Visst, jag uppskattar också stora boklådor som Akademibokhandeln eller Hedengrens, men det lilla personliga slår ofta de stora jättarna på fingrarna. Iallafall när de små uppstickarna är så billiga som denna affär var.
Jag gick naturligtvis inte hem tomhänt. Jag hittade en dvd-box med kvinnliga stå-uppkomiker (bland dem Sarah Silverman, Wanda Sykes, Ellen DeGeneres, Margaret Cho, Janeane Garofalo och ständiga favoriten Morgan Fairchild!) och en coffee table-bok med filmaffischer från gamla Queerfilmer (The Killing of Sister George!) Ytterligare inköp följer vid nästa stockholmsbesök, var så säkra!
Bought my first real six-string down at the five-and-dime
Allt har inte bara varit pre-påsk och familjeliv i Eskilstuna. Jag har även hunnit med att åka upp till Stockholm i veckan en snabbis för att träffa Daniel och gå på Pet Sounds.
Att släppa in mig på Pet Sounds måste vara lite som att släppa in en bulimiker på ett konditori. Jag dreglar över skivdiskarna, bokstavligt talat. Visst, jag älskar Bengans, som är lite större, lite billigare- men också en hel del svennigare. Pet Sounds har de där lite mer svåråtkomliga sakerna. Där Bengans tar in Markoolio och Marie Lindberg, har Pet Sounds istället valt att importera något obskyrt band från Alaska som spelar den ruffigaste Americana du någonsin hört. Visst, jag har själv hopplös koll och skulle inte köpa Pet Sounds obskyra Americana i första taget, men det är ambitionerna jag applåderar. Bokavdelningen! DVD-avdelningen! Vinylhörnan!
Jag fingrade långt och länge på soundtracket till La Planète Sauvage, som jag hittade i en av vinylbackarna, men kom hem utan det. Behöver jag egentligen ännu mer snygga vinylskivor som jag egentligen aldrig lyssnar på?
Istället köpte jag med mig nyutgåvan av Rachel Sweets Fool Around. Apropå snygga vinylskivor jag aldrig lyssnar på har jag den redan som Picture Disc och på vit vinyl, men det här är första gången på cd. Skivan är lika bra som alltid, även om jag tycker man kunde kostat på sig fler extraspår och snyggare booklet. Var en ynka liten hundraordstext av någon musikjournalist det enda de kunde uppbringa? Är det remastrad nyutgåva ska den väl också vara påkostad och snygg, kan man tycka. Picture disc:en är fortfarande långt snyggare.
Kom också hem från Pet Sounds med Talking Heads Talking Heads 77 och Fear of Music. Det här var musik jag lyssnade mycket på i övergången från högstadiet till gymnasiet, och jag borde naturligtvis köpt in dem på cd för länge sedan. Nej, inte av nostalgiska skäl, utanför att jag fortfarande innerligt älskar mycket av musiken på de här plattorna, även om jag inte lyssnat på dem i sin helhet på säkert tio år. Och skivorna låter lika bra i min cd-spelare idag som de gjorde på min vinylspelare i mitt pojkrum. Jag fascineras fortfarande mest av texterna, att många av dem, exempelvis Air och Heaven, kan låta lika relevanta och talande i en femtonårings öron som i en trettioårings. Andra texter kan jag se helt nya saker i idag, som jag inte kunde se då.
Sedan hade jag en lång diskussion med Daniel angående tycke och smak, om huruvida den förändras i takt med att man själv förändras som människa, hittar nya vägar eller i vissa fall kanske musiklyssnandet stagnerar. Och jag vet inte om jag ska vara stolt eller oroad över att den musik som fortfarande berör mig och fascinerar mig mest är samma musik som gjorde det när jag var femton. Har jag inte kommit länge än så? Jag antar att vissa saker aldrig förändras.
Tonight I'm gonna party like it's 1999
Jag har bloggat dåligt, väldigt dåligt. Men jag har varit sjuk- riktigt knäsvag, illamående och självömkande. Såsom jag alltid är i sjukdomstider.
Sedan har jag åkt till Eskilstuna- en händelse som framkallar ungefär liknande känslor av knäsvaghet, illamående och självömkande. Såsom jag alltid känner mig vid eskilstunavistelser. Japp, det är dags för påskfirande igen. Den här gången blir dock plågan förhållandevis kort. Det blir ägg, middag, godis och familjebaluns ikväll. På fredag bär det av på nytt, denna gång till huvudstaden, där det "riktiga" påskfirandet kommer ta sin början. This is beginning to look like a tradition.
Fredag blir det 90's. Jag har aldrig varit där tidigare, men jag är på förhand litet skeptisk. Nittiotalsmusik kan vara så bra, så bra, men också så smärtsamt dålig, kräkframkallande, och framförallt laddad med så mycket ångest. Jag är rädd för att de ska spela Pandora, Haddaway, 2 Unlimited. Allt det där jobbiga, tunga, discopumpandet som inte var bra då och ingen eurodiscorenässans i världen kommer få mig att känna varmt för de låtarna. Nej, snälla DJ's, ge mig Saint Etiennes "Kiss and Make Up" eller Popsicles "Hey princess" så kanske jag kan erkänna att nittiotalet hade sina bra sidor också. Kanske.
Lördag blir Mika-spelning och 80's. Jag måste erkänna att jag inte är så pepp på Mika längre. Jag tyckte han bara var erbarmligt pinsam i Nöjesguidens intervju, och skivan har inte växt med tiden, snarare sjunkit och sjunkit. Känns som att Mika visade alla sina ess i rockärmen på tok för tidigt. Det sagt ska det ändå bli en upplevelse att gå på spelning igen, och efter det följer förhoppningsvis fylleslag och tokdans på 80's. Kanske det är att hoppas för mycket, men jag skulle vilja ha lite mer pop och lite mindre synt på Marie Laveau på lördag, men det känns fel att klaga på en redan bra klubb. Jag står ut med tre Depeche-låtar i rad. Kanske.
?och om jag inte känner mig alltför gammal och sliten och alkoholförgiftad på söndagen blir det Patricia. Gamla, goa Pattan. Kanske.
We hate it when our friends become succesful
1: Någon ska ha barn. Visst, min bror har barn, ett par stycken. Och andra människor i min inte alldeles omedelbara närhet har ju små telningar. Men det här är nog första gången någon riktigt nära ska få barn. Och tro det eller ej, det känns bra. Ingen svartsjuka här inte. Jag menar, jag kommer aldrig älska små telningar, och de kommer aldrig älska mig.
2: Någon annan ska flytta ihop med sin pojkvän. Vilket egentligen inte innebär någonting livsomvälvande för mig, förutom att jag hoppas de skaffar sig något stort, som lämpar sig för massiva fester. Dit jag är bjuden
Och så jag, som fortfarande har som största nyhet att jag ska byta bostad. Det smäller inte så högt längre. Det duger inte som dramatiskt avslöjande. Tror fan att Fröken Gravid och Fröken Sambo beslutat sig för att föröka sig och flytta ihop enbart för att bräcka mig. Ja, så måste det vara. Eller så hänger allting på Café Hängmattan. Någonting måste jag göra för att bli the centre of attention igen.
La Belle Vie
Det gäller att ha kontakter. Idag var jag och eleverna på skolbio (Förortsungar, riktigt bra film, faktiskt) och jag passade på att byta ut gratismiddagen i Skolbespisningen mot riktig lunchrestaurang innan biobesöket. Äta på riktig restaurang, sådant som normalt folk gör - ja, de som inte har med sig små Tupperwarelådor med gårdagens rester, förstås.
Marias pojkvän Joakim tillhör det flådiga folket, så han fixade in oss på SE-Bankens egen restaurang. När det behövs passerkort både för att komma in genom ytterdörrarna och att komma ut ur byggnaden, ja då vet man att stället är exklusivt. Jag känner mig alltid lite bortkommen i slutna sällskap. Och jag det var länge sedan jag kände mig så annorlunda som idag.
Här satt män i kostymer och kvinnor i dräkter. Alla hade de med portföljer. Och när jag överblickade lokalen noga, riktigt noga, kunde jag enbart se en man med invandrarbakgrund. Och allt var så nytt för mig: En dignande salladsbuffe med allehanda grönsaker, rotfrukter och inlagd strömming! Tre huvudrätter! Och denna tystnad!
Själv hade jag ingen portfölj, och ingen kunde mista min klädsel för något som liknade en kostym. Men strömmingen var god. Och imorgon blir det tillbaka till mitt normala liv, bland förortsungarna i en skrikig skolbespisning. Och inte en enda kostym i sikte.
Moi, j'me promene sur Ste Catherine
Sedan fotograferade jag både uppför och nerför Karl Johansgatan. Och utanför Bengans. Lekplatsen utanför Café Zenit. Mariaplan.
Jag fotograferar egentligen skamligt lite. Det är sällan jag får för mig att avbilda min vardag. När jag flyttade från Göteborg till Brighton gjorde jag någonting liknande: Jag åkte runt på Göteborgs Spårvägar och fotograferade alla de platser i Göteborg jag inbillade mig att jag skulle sakna- Andra Långgatan, Stadsbiblioteket. Seriebutiken på Eklandagatan.
Men det fungerade aldrig riktigt. Göteborg och allt det gamla kändes vare sig angeläget eller oumbärligt i Brighton. Så denna gång är fotografierna inte tillbakablickande, utan framåtblickande. Det är hit jag ska: Zenit, Bengans, promenader längs Karl Johan. Jag behöver egentligen inga kort för att minnas det förflutna, det jag behöver är att se fram mot det som komma skall.
Let's move away together, go interplanetary
Min längtan efter Dolly Rocket blev för stor. Micke och jag satt och gjorde upp en reseplanering igår kväll- flygbiljetter, hotellrum, var man ska befinna sig vilken kväll för att inte missa det bästa klubbarna. Och vi kom fram att det blir bäst att köra samma upplägg som förra året, förutom att vi flyger från Stockholm istället för Göteborg.
Det blir alltså Brighton, London, tonfisk i pitabröd, second hand-shopping och Dynamite Boogaloo. Och en hel del sprit, kan jag gissa på. Varför ändra ett vinnande koncept?
Hello Dolly!
Alla gillar ju Dolly. Jag menar, what's there NOT to like?
Det stora Håret! De, om möjligt, ännu större Brösten! Den sensuella, smekande Rösten!
Ja, jag VET, jag har redan skrivit ett inlägg om Dolly tidigare. Men nu är hon återigen aktuell, så det är dags för en ny, fin bild. Ladies and gentlemen, here's Miss Dolly Rocket:
Och, ja, det var någon annan Dolly som var här och spelade i Sverige nyligen också. Fredrik Strage har, i vanlig ordning, skrivit en bra artikel om henne.
He said the time had come for him to make a move away
Facts are lazy and facts are late
1) Jag har en någorlunda framgångsrik idrottkarriär på elitnivå bakom mig, med ett knippe SM-medaljer och landslagsuppdrag på juniornivå som topp. Förut försökte jag dölja det för omvärlden. ( i mina postgymnasiekretsar var idrott någonting skamligt för folk som inte hade vett att använda sig av sin tankeförmåga) Idag har jag förlikat mig med mitt idrottsförflutna.
2) Min far är svensk, men min mor kommer från Estland. När jag var liten gick jag i Estnisk skola, men nuförtiden kan jag inte säga någonting förutom ett par standardfraser som sitter kvar.
3) Om jag inte utbildat mig till lärare hade jag velat bli bagare eller serietecknare.
4) Tycker det är vansinnigt snyggt med pojkar som röker, men tycker alltid det smakar fruktansvärt äckligt när jag försöker själv.
5) Jag har en del smått autistiska drag, bland annat kan jag inte sitta med ryggen vänd mot en dörr. Eller längst fram i ett klassrum, för den delen.
6) I den lägenhet jag bor nu har jag bott i exakt två år. Det är det överlägset längsta jag stannat på ett ställe sedan jag flyttade hemifrån för tretton år sedan.
Om någon känner sig sugen på samma sak kan ni ju skriva sex fakta om er själva. Lycka till!
The Asphalt Jungle
Lägenhetsletande fortsätter. I veckan har jag varit på två nya visningar i Majorna. Två! Familjebostäder älskar mig, I tell you. Problemet är väl bara - för det finns ju alltid ett problemmed i bilden- att båda lägenheterna hade rätt sunkiga tapeter. Tja, den första var rätt sunkig överlag.
Lägenhet ett visades av en trevlig finlandssvensk pensionärska. Hon insisterade på att jag inte skulle ta av mig mina rätt leriga kängor när jag klev in i dimman. Ty dimma var det. Pensionärskan hade rökt inomhus under hela hyrestiden. Hon hade dessutom haft kattor som klöst på väggar, ingen spisfläkt och en toalett som lämpat sig mer för antikrundan än användning. Så det luktade rökt katt på alla 63 kvadratmeter. Hon kompenserade för mina ständiga hostningar genom att bjuda på kaffe och ge mig boktips från sitt digra bibliotek. Mer sånt!
Lägenhet två uppvisades att en uppsminkad trettioåring, och själva planlösningen var fin, men tapeterna! Tapeterna! Rödflammiga tapeter i vardagsrummet, turkosrandiga i sovrummet, blommigt i köket- nej, såhär skulle jag faktiskt inte kunna bo. Inte dåligt gjort alls, men inte mina preferenser, inte på långa vägar. En snabb blick i bokhyllan /Stephen King, Liza Marklund) och cd-hyllan (Lisorna Ekdahl och Nilsson) bekräftade att vi nog var helt olika som personer, lägenhetsviserskan och jag. Jag fick en brutal lust att riva ner, ner, ner, för att sedan sätta upp, upp, upp.
Nu sitter jag och grubblar över vilken jag ska välja av dem- för välja måste jag göra. Jag kommer inte kunna få dem båda. Ska jag välja den jag måste renovera helt själv, vilket är ett stort projekt för någon så opraktisk som jag, eller den jag förmodligen kommer få omgjord i viss omfattning? I morgon måste jag ha fattat beslutet. Rätt beslut. Vojne!
Give me action and drama
Om man studerar min skivsamling upptäcker man snart att Bananarama upptar en icke oansenlig plats i hyllan. Dessutom älskar jag en hel del av Stock, Aitken and Watermans (hädanefter förkortat S-A-W) popörhängen från 80-talet. Hell, jag skulle kunna sträcka mig så långt att jag säger att de varit med och producerat några av de största singlarna inom den moderna rock.- och popmusikens historia. Never Gonna Give You Up, Better the Devil You Know, You Spin Me Round - Ja, ni fattar. Om dina vänner inte får en plötslig lust att dansa när dessa låtar sätts på en skivspelare nära dig, well they ain't no friends of mine.
Men ändå kan jag inte riktigt förlika mig med 'Nanas karriär post-SAW-samarbetet. Det är inte den anonyma discopopen som de gav ut under senare hälften av åttiotalet som var deras mest minnesvärda bidrag till popvärlden, det är deras två första plattor - Deep Sea Skiving och Bananarama - inspelade tillsammans med producentduon Jolley/Swain som mitt hjärta brinner för. Då deras popdängor fortfarande hade charm, spunk, det. Cheers Then och Wish You were Here får mig fortfarande att gråta inombords. Och icke att förglömma, framför allt hade gruppen Siobhan Fahey, det närmaste en säregen röst de någonsin kommit. Men Siobhan hade större popambitioner än SAW kunde tillfredsställa, hoppade av gruppen, gifte sig med Dave Stewart från Eurythmics, bildade egna projektet Shakespears Sister och blev galen. Ungefär i den ordningen.
Så kommer Siobhan till pridescenen och sjunger Young at Heart, The State I'm In och Cheers Then, ja då kommer jag också vara där, på stört. Utan det känns Bananarama, och Pridefestivalen, högst umbärlig.
Life on Mars?
Tevefilmen som gjorts om gängets återförening gjorde mig dock rätt rejält besviken. På nittiotalet var ursprungsserien något av det mest välskrivna man kunde se på teve- i dagens version är rollfigurerna märkligt platta och endimensionella. Flera repliker var konstigt uppstyltade, coh själva inrigen var på samma gång obefintlig och ointressant. Som nostalgitripp funkar det bra, detta är trots allt några av mina bästa tevevänner som återigen syns i rutan, men mestadels önskar jag att författaren och skaparen gjort någonting nytt, tagit karaktärerna till nya ställen, istället för att framställa dem som trötta 30-plussare. Tack och lov håller Anna, formidabelt spelad av Daniela Nardini, stilen.
Nä, nästa projekt blir att se hela serien, från början, som den ska ses. Inte som en blek, fesljummen nostalgiträff, utan på grund av att det är en sjuherrans bra serie.