brewster

... eftersom jag knappast kan låta en slicklördag passera utan en ynka kommentar kommer här en passande illustration som visar ungefär hur jag kände mig klockan två natten till söndagen. Och om det ändå inte går fram får jag väl meddela att känslan var ytterst positiv.

Jag har i skrivande stund femtio olästa meddelanden på qruiser. Jag ber om ursäkt till alla som av någon anledning skriver till mig men aldrig få svar. Jag orkar inte, jag bara orkar inte. Jag orkar inte ens öppna dem och läsa dem. Förr brukade jag skylla på hettan, att väderleken på något sätt skulle få mig mer inaktiv vid tangentbordet, men jag har numera tänkt om. Jag tror min aversion mot att besvara beror på att det är bögarna som jag inte klarar av.

Jag har träffat en sådan där qruiserpromiskuös person, en sådan där som lägger folk som favorit utan att fråga. jag ska försöka undvika att nämna honom vid namn. Ibland utan att ens ha pratat med personen ifråga. Det verkar vara ett ständigt gissel hos de andra communitymedlemmarna. Allt som allt hade killen ifråga över hundra favoriter, och kunde inte riktigt ge någon vettig förklaring till sitt beteende- han tyckte bara att killarna verkade sköna och beslutade sig för att länka till dem. Jag orkade inte ens argumentera. jag vet inte vad det har med mina olästa meddelanden att göra, men det kändes på något sätt relevant.

Nu har jag femtiotre olästa meddelanden. Kan inte folk bara ge upp?

Hur kan det komma sig att varje gång jag är på solig chartersemester tror jag att jag vilken minut som helst kommer befinna mig på den lokala karaokebaren- jag är Abba-Agnetha och Rachel Griffiths är Frida- och under tiden vi bjuder på en mäkta show ligger mina två största fiender (ni vet vilka ni är!) vid scenkanten och klöser ögonen ur varandra.

Is it because I'm a homosexual?

Brewsters tur genom Europa fortsatter- nu befinner jag mig i Grekland. Har finns inte mycket att gora mer an att ligga i en solstol och fortstrott sippa pa en paraplydrink, samtidigt som jag diskret flirtar med hariga grekiska fiskargubbar. Det ar val forbjudet att ens namna ordet uttrakad, men det ar precis det jag ar. Det ar min bror och hans flickvan som fatt for sig att de ska gifta sig pa nagon avlagsen grekisk o. Standigt dessa underliga ideer. Jag hade egentligen hoppats pa att de skulle vara sa fornuftiga att de inte gifte sig overhuvudtaget, men om man val SKA knyta aktenskapets band, varfor inte i ett varvackert Paris? Ett flummigt Brighton? Nej nej, de maste prompt aka till en sommarhet grekisk o, dar det enda nojet ar att sitta pa den lokala tavernan, ata svettig souvlaki medan man lyssnar till panflojtsversionerna av Nana Moskouris storsta hits. Fy fan.

Idag skulle brollopet egentligen agt rum. Vad som hande? Vigselforrattaren hade tydligen tagit siesta hela dagen, sa det blev inget med det. Lokalbefolkningen ryckte pa axlarna- det ar tydligen sadant man far rakna med i Grekland. Serves them right, sager Brewster.

Jag blev genuint glad när Vilgot Sjöman och Claes Eriksson vann uppgörelsen mot tv4. Det här ska inte handla om brott mot upphovsrätten och uppstyckade filmvisningar, även om det också gör mig upprörd. Det här ska handla om tv4. Jag gillar nämligen inte tv4. Vad har de gett oss förutom skit, skit och åter skit? Adam Alsing, Agneta Sjödin, Väder-Tone och de där förhatliga meningslösa icke-programmen av typen Dagens Landskapsfågel. Och jag kan ha fel, men var de inte först med de där ringa-in-programmen av typen Ring-a-ling, Dixie och Ordjakten? Jag ryser av obehag.Men mest av allt ogillar jag ju tv4:s reklamavbrott.

Och det här kanske jag är ensam att reagera mot, sportfantast som jag är, men jag undrar när tv4 ska sluta massakrera sändingarna från friidrottens Golden League-galor. Gång på gång bryter de för reklam mitt i ett rafflande 5000-meterslopp, för att sedan gå tillbaka till sändning igen och visa sista varvet och målgången. För enligt de så är det den biten som räknas. Dumheter. När ska de förstå att et långdistanslopp är så mycket mer än en målgång? Ponera att tv4 brutit för reklam under en av halvlekarna en av VM-matcherna, haft ett reklamavbrott på en halvtimme och sedan visat sista minuten av speltiden samt alla mål retropektivt. Hade det accepterats? Tveksamt.

Jag vill se alla loppen, hela loppen. Jag älskar ryska långdistanslöperskor- låt mig se dem och bryt istället för reklam (om ni nu måste) istället för alla evinnelriga bilder på Kajsa Bergkvist som värmer upp. Långloppen är ytterst styvmoderligt behandlade; ja, det är alla teknikgrenar utan svenskintresse också. Om man ska visa idrott på bästa sändningstid kan man åtminstone göra det ordentligt, och inte låta någon idrottshatare producera halvmesyrer till sändingar. och därmed basta!

Min familj åkte aldrig på chartersemestrar när jag var liten, och jag har sannerligen aldrig känt mig sugen på att åka själv i mina vuxna år; men nu ska vi iväg, familjerna Jansson och Nyström, sammanlänkade genom att en av sönerna i min familj och en av döttrarna i deras familj har regelbunden sex med varandra. De säger att de är kära, etc. Så nu blir det riktigt sol och badsemester! Tydligen får man, när man ska åka på en riktig sol och badsemester, en katalog hemskickad med varor man kan köpa på planet- tydligen exlusiva sådana. Typ Gott och Blandat och Baileys.

När jag var lite mer tonårig än var jag är nu köpte jag alltid på mig godis en masse då jag åkte på diverse Danmarks/Finlandsresor. Jag vet inte riktigt varför. Jag var för ung för att köpa spriten på taxfree och av någon anledning trodde jag man skulle köpa med sig Toblerone/Lakrits/Sådana där hårda fruktkarameller med pudersocker om sig. Idag vet jag bättre.

De där varorna i den där sol och badresekatalogen är ju inte ens billiga. Jag vill inte ha ett kilo lakritskonfekt. Jag vill inte ens ha spriten. Och det jag minst av allt vill ha är den där äckliga parfymen. Man kan köpa Naomi Campbell Cat Deluxe, som tydligen ska vara "en hyllning till den nya generationen moderna, trendiga kvinnor". Det framgår inte om det innefattar att man ska misshandla sina personliga assistenter på löpande band. Man kan också förbeställa Paris Hilton (jag tror det syftas på parfymen, och inte den läskiga arvtagerskan med ett lazy eye): "en feminin och sofistikerad doft". Hm, kan något få mig lika slampigt, oförklarligt attraktiv som Paris, så hey, visst, jag köper det. Eller... nja, inte till det priset. jag tror jag kör med ACO Antiperspirant ett tag till och nöjer mig med min egen subtila doftblandning av svett, apoteket och feromoner.

Jag gjorde det igen- jag köade två timmar för att komma in till Slick. Efter förra lördagen var jag inte bitter alls, jag intalade mig själv att det som skett på insidan av Kägelbanans dörrar var det viktigaste; det var det jag skulle minnas kvällen för, inte de två timmarna jag stod utanför och nära nog dog av tristess. Så jag tjatade inte mycket om det där köande under den gångna veckan. Men nu är jag inte lika säker på mig själv, och framför allt inte på Slick, längre.

Vad är meningen med att stå och köa till en klubb mellan nio och elva, slutligen bli insläppt, komma in och upptäcka att det var precis som man trodde- klubben är knappt halvfull. Ett par av mina vänner stod bland de första i kön (säkerligen bara fem till tio meter från ingången), var ändå tvungna att köa en timme, och när de kom in var stället i princip tomt. Jag begriper mig inte på saker i Stockholm. För lantis som jag är tror jag det är ett Stockholmsproblem. Jag har fått köa någon halvtimme här eller tjugo minuter där i Göteborg, men det är för att jag varit sent ute och för att klubbarna varit nästintill fulla. Så mycket mer kan jag inte jämföra med. Eftersom jag bott i England har jag varit ute en hel del (eeeh, underdrift, någon?) i London, Brighton och Manchester och aldrig varit med om maken till köidioti. Så jag skyller på Stockholm och kommer hålla detta som någon sorts alibi nästa gång folk ifrågasätter varför jag inte flyttar hit för gott.

(och för att inte framstå som alltför gnällig kan jag faktiskt skriva att jag hade skitkul i lördags också. Jag menar, när de på raken spelar Strawberry Switchblades version av Jolene, Jukebox med The Flirts, Gay Fun med Don Lennon, Ban Marriage med Hidden Cameras, och framför allt Never Get Ahead med Bobby Conn, då vet man att man är på en utomordentligt bra klubb. Så är det bara.)

Ursäkta, men jag är verkligen alldeles för trött/svettig/slicksomrig för att skriva någonting just nu. Mest av allt väntar jag på att Micke ska fixa fram fotona från England ur den jävla digitalkameran. Som någon sorts utfyllnad lägger jag in den här purfärska singelrecensionen från www.bbc.co.uk:

The Pipettes: Pull Shapes

A good 90% of this song shouldn't work at all, y'know. It's kitschy, it's dated, it sounds a little bit too much like the Sheilas' Wheels advert - and yet somehow we still love it.

We reckon the trick is that the three ladies in question stay just the right side of smugness, and the sheer chantability of the soaring enormo-chorus clinches the handshake. Even if one of the lines appears to be "there's a hot floppy forest, just for you and me", which we're sure we must have misheard. The sweeping girly harmonies are actually MADE of big grins, and it left us all dreamy and sighful.

And there's the added fun of pulling shapes whenever the girls ask you to. Our favourite was a pentagon.

Rating: Five out of Five

...så när de som sista låt, sista kvällen på Dynamite Boogaloo spelar Wuthering Heights och hela dansgolvet bara snurrar runt, runt, runt med allsång och det visar sig att jag är långt ifrån den enda som kan Kates dansrutin från videon utantill och de där tankarna kommer till mig igen- tankarna som blir alltmer frekventa ju närmare trettioårsstrecket jag kommit; Att det här kanske inte bara är den bästa kvällen någonsin, utan det kanske också är den sista bra kvällen någonsin. Det kanske aldrig blir bättre än såhär. Den sista, apokalyptiska orgasmen innan tristessen sätter in. Eller så kan man bara kasta huvudet tillbaka igen, spärra upp ögonen och fortsätta gasta:

Heatchcliff, it's me, Cathy
I've come home
I'm so cold, let me in at your window
Oooh, let me have it, let me grab your soul away
Oooh, let me have ii, let me grab your soul away
You know...
It's me...
Cathy

Idag ar sista dagen i London- imorgon bar det av tillbaka till Brighton. Gardagskvallen var den forsta riktiga missrakningen pa resan. Eller, missrakning kanske ar ett litet val hart ord, vi kanske mer skulle kunna kalla det en blandning av hoga toppar och djupa dalar. Vi var och sag The Long Blondes och de var en smarre besvikelse. Sangerskan var sot och cool, latarna hade ett riktig pulserande driv i sig som skulle gora sig utmarkt pa ett dansgolv, men gruppen hadeinte forstatt att koncentrera sig pa euforiska Blondierefranger, utan musiken sackade allt som oftast ihop till en jamntjock sub-Siouxsie-massa.

Efter aventyr i Camden begav vi oss till Retro Bar. Alltid en angenam upplevelse. Jag menar, en bar vars vaggar pryds av Kate Bush saval som Debbie Harry, och som har den goda smaken att spela The Pipettes kan ju inte kallas annat an oumbarlig. Dessutom satt varldens vackraste pojke (inga kan gora mig knasvag som dessa engelsman) bara nagra meter till hoger om mig. Ikvall atervander vi.

Tyvarr spolierade jag en annars bra kvall med att dra ivag Micke till Heaven. Vi var dar en halvtimme, och ju mindre sagt om den halvtimmen desto battre...

Idag har jag reparerat allt med att kopa This Life-boxen (bada sasongerna) och nya skor. Se nu till att dyka upp pa Slick i Stockholm pa lordag sa blir allt sa bra sa.

Vi ar i London nu. For forsta gangen sedan vi kom till England regnar det, kanske bra eftersom vi nu med storsta sannolikhet kommer lagga om vara planer. Vi gar inte ut ikvall- det blir nog bara lite samkvam med vanner i Camden och sa ska vi se The Long Blondes lajv pa det. Imorgon funderade jag pa att ga och se Love is All spela pa Madame Jo-Jo's, men det kann lite som att ga over an efter vatten, sa vi forlagger nog utgangen till morgondagen istallet.

Jag kan ocksa erkanna att jag ar en semesternazist. Stackars Micke far inte alls den vila han behover. Jag bestammer, dirigerar och gestikulerar, slapar pa honom London runt, in och ut i alla affarer, och vi har absolut ingen tid for triviala saker som mat eller somn! Och bakfylla nar man ar i England? Det gar faktiskt inte. I Sverige ar det okej- men banne mig inte har. Jag drar Micke upp ur sangen varje morgon trots hans hogljudda protester. A andra sidan hamnas han med att tvinga in mig pa horribla saker som Burger King och MacDonald's. Jag ger igen med att tvinga honom att se alla fotbollsmatcher (han havdar att han aldrig tidigare sett tva halvlekar av samma match). Igar sag han nastan hela Englandsmatchen, men forlorade intresset nar inte Victoria Beckham var i bild. Vi kompletterar varandra ratt val.

If someone told me you'd be here
Whispering these familiar things
Talking to my little pet, Smoking the same old cigarrettes
I would have laughed
I saw you last in summertime
You said you hated long goodbyes
You said "There's nothing to explain, in every life a little rain..." etcetera

Vissa saker som sker i England bor stanna i England. Sorry, sa ar det bara.

Jag har ett enda ex i Brighton. Eller ex ar inte ratt ord egentligen, vi var mer alskare. Jag vet, det later valdigt Barbara Cartlandskt, men jag kan inte benamna det pa nagot annat satt: vi hade en affar. Jag var den andra kvinnan. Doing cartwheels cross the floor. Och naturligtvis stoter jag pa denna alskare redan forsta kvallen ute - med mycket blandade kanslor. Andy, Andy, Andy... Vissa saker forandras tydligen aldrig. Brighton ar iallafall fortfarande varldens basta stad, och Dynamite Boogaloo ar fortfarande varldens basta klubb. Jag menar, Dolly Rocket med en stor, rosa flamingo uppstickande ur haret ar vard entreavgiften bara hon.

Vad ar det med de engelska killarna? Pa Popstarz igar natt skickade tva killar fram sina respektive faghags istallet foer att ragga pa mig sjalva- vad ar meningen med det? Sak det verka attraktivt? Far det dem att framsta som kap? En av faghagsen drog dessutom runt med mig i min slips som om jag vore en ledhund. Skarpning!

Resekassan ar inte slut annu. Men pa god vag att sina. Och avgiftningen vid hemkomsten ar redan inbokad.

"Martin, du har alltför höga förhoppningar."

"Martin, du kan inte förvänta dig att det blir lika bra som förra gången!"

Nej, det gör jag inte heller. Jag förväntar mig att det ska bli ännu bättre den här gången. Jag har aldrig haft så fantastiskt roligt som de tillfällen då mina högt uppskruvade förväntningar faktiskt infrias. För: jag har Micke med mig, jag har en ordentlig reskassa, koll på läget. Jag vet var den billigaste indiska buffén finns, jag vet till vilka klubbar de finaste poppojkarna går, jag vet vilka skivaffärer som troligtvis saluför vinylsinglar med The Pipettes och jag vet att jag ska njuta av detta av allt hela mitt hjärta, för det kan hända att den här resan är det mest fantastiska som händer denna sommaren.  Sedan ska jag sluta tjata om det här, jag lovar. Inget mer Brighton på ett bra tag.

En bekant informerade mig om att han och hans pojkvän nyligen bestämt sig för att ha ett öppet förhållande, och att han således gärna ville ha sex med mig numera. Jag avböjde vänligt men bestämt. Jag kommer nog aldrig att förstå parmänniskor; än mindre parmänniskor med öppna förhållanden. Vad är grejen? Jag är hopplöst konservativ då det gäller parrelationer- jag vill inte ha sex med andra när jag är i ett par, och jag vill definitivt inte att min partner ska ha sex med andra. För att inte tala om hur krångliga  och komplicerade de flesta pojkar brukar vara- hur kan man bjuda in fler pojkar in i sitt sovrum? Betyder inte det att det blir dubbelt så mycket krångel? För mig räcker det med en. På sin höjd.

Hur beslutar man ens att ta steget från ett konventionellt  till ett öppet förhållande?
"Eh.... du, jag vill nog ha sex med andra. Är det okej med ett öppet förhållande?"
Visst, folk får leva som de vill. Gudarna ska veta att jag inte har någonting alls emot promiskuitet, men ni med öppna förhållanden, snälla, lämna kvar några åt oss andra vanliga dödliga också. Okej?

Javier var här igår med öl och The Rocky Horror Picture Show. Vanligtvis brukar jag vara synnerligen allergisk mot filmer man bara måste ha sett, eller böcker man bara måste ha läst. Ingen kommer någonsin kunna tvinga mig läsa Da Vinci-bloody-koden, så är det bara. Jag orkar inte. Men TRHPS var en trevlig upplevelse, även om jag hade föredragit att se den som den bör ses, på en riktig biografvisning med maskeraddräkter och allt. Och musiken är lite för Meatloaf/Jim Steinman-svulstig för mig, men jag gillar Tim Currys mun och en Susan Sarandon som slampar sig igenom Touch-a, Touch-a, Touch Me. Nu kanske jag borde sätta mig och titta igenom Gudfadern-filmerna också när jag ändå är igång.

Ashley St. Ives (Edy Williams) i Beyond the Valley of the Dolls, 1970
"You're a groovy boy. I'd like to strap you on sometime."